Räddningstjänst under höjd beredskap : Vad fredstida prioriteringar gett för konsekvenser på den höjda beredskapen

Sammanfattning: I takt med att det försvarspolitiska läget omkring Sverige försämrats, har regeringen sedan 2015 beslutat att man för första gången sedan kalla krigets slut aktivt ska jobba med planering av civilförsvaret. Redan 1995 kom dock en ny lag om det civila försvaret som flyttade ansvaret för räddningstjänst under höjd beredskap till kommunerna. Innan hade ansvaret varit statligt. Vilka uppgifter som ska lösas av räddningstjänsten under höjd beredskap regleras i LSO (Lagen om Skydd mot Olyckor), och innefattar, förutom de uppgifter som ska lösas under fredstid, även uppgifter om att indikera och sanera kemiskt eller nukleärt kontaminerade områden, samt att röja farliga områden från exempelvis oexploderad ammunition. Utöver att reglera vilka uppgifter som ska lösas vid höjd beredskap står det även i LSO att räddningstjänster ska tillvarata möjligheten att samarbeta med varandra, vilket kan bli problematiskt vid höjd beredskap, då räddningstjänsten är en kommunal resurs.  Syftet med rapporten har varit att belysa vissa svårigheter som kan komma att uppstå vid förhöjd beredskap, till en följd av sammanslagningar av till exempel räddningstjänster, och nedrustningen av civilförsvaret. Vidare har även studien syftat till att presentera hur landets räddningstjänster, räddningstjänstförbund och länsstyrelser idag jobbar med frågan. Rapporten har dock enbart berört den kommunala räddningstjänsten och omfattar inte fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer i andra fall, miljöräddningstjänst till sjöss samt räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen, vilka alla är statliga resurser.  Dagligen råder det grundberedskap över hela Sverige, och då fungerar och leds samhället på det sätt man är van vid idag. Regeringen som är det högsta beslutande organet i Sverige kan vid behov besluta om att landet ska gå upp i höjd beredskap. Detta kan ske vid kriser eller i yttersta fall vid krig. Beredskapen behöver inte höjas i hela landet samtidigt utan kan höjas enbart på de ställen det behövs. Som en följd av beredskapsförändringen börjar vissa andra lagar gälla i Sverige och ledningsförhållandena i kommuner, regioner och staten ändras. Det är alltså hur planeringen inför eventuell beredskapshöjning ser ut som undersökts i denna rapport. Detta gjordes genom en enkätundersökning som gick ut till delar av landets räddningstjänster och länsstyrelser, där de fick besvara fyra frågor gällande planering av höjd beredskap. Majoriteten av de som svarat på enkäterna som skickats ut har svarat att de behöver styrningar från staten för att kunna genomföra planeringen på ett korrekt sätt. Vidare efterfrågas även fler resurser, både personella, materiella, ekonomiska och extra kompetens för att kunna lösa de tillkommande uppgifterna. Enkätfrågorna berör också ett nytt ledningssystem som börjat gälla 1/1 2022, som enligt svaren från enkäterna inte innehåller någon information om hur ledningen vid höjd beredskap ska fungera. Många menar också att det har gått för snabbt från det att regeringen ordersatt planering av höjd beredskap, till dess att planeringen påbörjades, varför det skiljer sig mycket mellan olika kommuner och län med hur planeringsarbetet går till. Därför har rapportens frågeställningar inte kunnat besvaras med något annat än att det i dagsläget inte finns något tydligt svar på hur planeringen och prioriteringar fungerar utan är en fråga som måste lösas på högre statlig nivå innan kommunerna kan starta upp och driva arbetet vidare.