Uppenbart ogrundade asylansökningar - En studie av regleringen och tillämpningen av 8 kap. 19 § UtlL

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar regleringen och tillämpningen av uppenbart ogrundade asylansökningar i 8 kap. 19 § UtlL. Svensk asylprocess är i enlighet med EU-reglering uppdelat i ett normalförfarande och ett snabbförfarande. Inom snabbförfarandet prövas asylansökningar som kan anses vara uppenbart ogrundade. Enligt 8 kap. 19 § UtlL anses en ansökan uppenbart ogrundad om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och det därmed är uppenbart att det inte finns grund för asyl. Det ska även vara uppenbart att det inte finns grund för uppehållstillstånd på annan grund. Rättsföljden av att en ansökan anses vara uppenbart ogrundad är att den sökande kan avvisas med omedelbar verkställighet, alltså innan beslutet har vunnit laga kraft. Dessa avvisningsbeslut förenas som huvudregel med ett återreseförbud till Schengenområdet enligt 8 kap. 23 § UtlL. Vidare är konsekvenserna av att en ansökan behandlas inom ramen för snabbförfarande flera, till exempel att en sökande normalt inte har rätt till offentligt biträde. Uppsatsen utreder gällande rätt kring uppenbart ogrundade asylansökningar samt undersöker tillämpningen av 8 kap. 19 § UtlL genom en rättsfallsstudie av migrationsdomar. Vidare analyserar uppsatsen regleringen och tillämpningen ur ett rättssäkerhetsperspektiv. I uppsatsen drar jag slutsatserna att regleringen i 8 kap. 19 § UtlL inte är helt oproblematisk. Åläggandet av ett återreseförbud kan anses som att en sökande ”bestraffas” då de nyttjar rätten att ansöka om asyl, vilken har stöd i internationell rätt. Vidare sker rättstilllämpningen inte på ett enhetligt vis, vilket kan ses som problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv.