Sexuellt ofredande när offret inte uppfattar en pågående kränkning - En fråga om synen på sexuell integritet

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att utreda om straffansvar för sexuellt ofredande i 6 kap. 10 § 2 st. andra ledet BrB kan aktualiseras även om offret inte upptäcker kränkningen när den pågår. Huvudfokus är icke-fysiska kränkningar såsom fotografering, filmning, kommentarer etcetera. I uppsatsen har en rättsdogmatisk metod använts, som till viss del kompletterats med ett genusperspektiv. Bestämmelsen om sexuellt ofredande kriminaliserar ord och handlingar med en sexuell inriktning som typiskt sett kränker offrets sexuella integritet. Vissa domstolar har vid sin tillämpning av bestämmelsen menat att straffansvar för sexuellt ofredande inte kan föreligga när offret inte är medveten om en icke-fysisk pågående kränkning. Denna slutsats har nåtts dels genom prejudikat som egentligen inte handlat om sexuellt ofredande i dess nuvarande form, dels genom att så är fallet för ofredande i 4 kap. 7 § BrB. Ett relativt nytt rättsfall illustrerar det oklara rättsläget: en man åtalades för sexuellt ofredande efter att ha fotograferat en kvinnas underliv genom att föra in sin mobiltelefon under hennes kjol i en rulltrappa. Kvinnan märkte inte när fotograferingen pågick, utan upptäckte detta först efteråt. Mannen friades av hovrätten med motiveringen att gällande rätt inte ger utrymme för straffansvar om offret inte märker handlingen när den företas. I doktrin har framförts att sexualbrott i sjätte kapitlet BrB inte följer samma systematik som fjärde kapitlet BrB och att inget krav på offrets medvetenhet kan hittas varken i lagtext eller förarbeten. Centralt för bedömningen är hur skyddsintresset bakom bestämmelsen ska förstås såväl som vad dess förhållande till brottet ofredande i 4 kap. 7 § BrB är. Förarbetena uttalar att skyddsintresset idag är individens sexuella integritet och sexuella självbestämmanderätt. Vad som ses som sexuell integritet och sexuell självbestämmanderätt är dock fortfarande centrerat till det fysiska och då specifikt könsorgan och andra sexuella kroppsdelar. Samtidigt är det också någonting icke-fysiskt, vilket är märkbart inte minst genom lagstiftarens kriminalisering av icke-fysiska sexuella ofredanden. Slutsatsen är att 6 kap. 10 § 2 st. andra ledet BrB ger utrymme för att icke-fysiska sexuella ofredanden som offret inte upptäcker när de pågår, ska kunna föranleda straffansvar.