Socialt nedbrytande beteende – eller ett dubbelt normsystem? En kritisk diskursanalys av könsroller och hur självdestruktivt sex framställs vid tillämpning av 3 § LVU på förvaltningsrättsnivå

Sammanfattning: Självskadebeteende är ett alltmer vanligt förekommande fenomen bland unga och vård är i många fall essentiellt för att lindra problemet. Självskadebeteende kan uttrycka sig på olika vis, bland annat genom att den unge medvetet utsätter sig för riskfyllda sexuella situationer. Syftet med uppsatsen är att med rättsdogmatisk metod undersöka när självdestruktivt sex utgör en grund för vård enligt 3 § LVU enligt gällande rätt, samt att med en empirisk undersökning utreda hur det tillämpas i underrätterna. Det framgår av 3 § LVU att vård kan ges om den unge har ett missbruk, deltar i brottslig verksamhet samt om denne uppvisar ett annat socialt nedbrytande beteende. Om det riskfyllda beteendet som den unga uppvisar är sådant att det bryter mot samhällets grundläggande normer, kan det anses vara socialt nedbrytande i enlighet med 3 § LVU. Självskadebeteende kan enligt SOU 2015:71 utgöra ett socialt nedbrytande beteende. Det finns inga exakta svar angående när sex kan anses vara normbrytande och därav ge upphov till tvångsvård. Det omfattas dock inte om det kan anses vara ett symptom på psykisk ohälsa. Om beteendet utgör ett symptom kan eventuellt LPT i stället tillämpas, dock inte LVU. Medan den gällande rätten inte ger några definitiva svar angående självskadebeteende i form av självdestruktivt sex, tydliggör underrätterna det en viss utsträckning. Den empiriska undersökningen klargör att underrätterna utgår från att sex kan utgöra ett socialt nedbrytande beteende. Förvaltningsrätten ger dock inte någon närmre motivering till varför det bör omfattas. Självdestruktivt sex anses återkommande vara socialt nedbrytande när det förekommer maktskillnader så som markanta åldersskillnader samt om den unge har ett högt antal sexpartners. Prostitution framställs som socialt nedbrytande och det förekommer även domar där det har det räckt att det finns misstankar om att den unge säljer sexuella tjänster. LVU har en könsneutral karaktär. Varken förarbeten eller lagstiftning uttrycker att 3 § LVU har olika innebörd för pojkar och flickor. Dock innebär den gällande rättens relativt generella formulering att förvaltningsrätten har utrymme för att tolka vad som bör anses socialt nedbrytande. Det möjliggör en klyfta mellan könsneutrala formuleringar och en mer könsbetingad tillämpning. Flickors beteenden anses vara socialt nedbrytande i en betydligt större utsträckning. Vidare porträtteras flickorna som mer sårbara och sex anses därför utgöra en större risk för dem än det gör pojkarna. Det görs även en närmre koppling till psykisk ohälsa i underrätternas bedömning när det gäller flickors sexuella vanor. Ett sådant samband förekommer inte i samma utsträckning när rättssubjektet är en pojke.