Dyslexi utan diagnos - ett hinder i gymnasieskolan

Sammanfattning: Syfte med föreliggande arbete är att få en uppfattning om hur specialpedagoger på olika gymnasieskolor tänker kring diagnosen dyslexi. Utifrån detta syfte har jag valt att genomföra intervjuer med tre specialpedagoger från olika gymnasieskolor i tre kommuner i södra Sverige. I intervjuerna ställdes frågor rörande kommunikation mellan grundskolors och gymnasieskolors sätt att upptäcka elever med specifika läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi och vad för slags stöd gymnasieskolor erbjuder dessa studenter. I studien framgår att de skolor som är representerade i undersökningen, erbjöds det flera olika hjälpmedel till elever som behöver ytterligare hjälp för att klara målen som står i kursplanen. I undersökningen framgår också vikten av att kontinuerligt följa upp och utvärdera resultaten av den grundläggande läs- och skrivundervisningen, både på individ- och skolnivå. Det är framför allt viktigt att uppmärksamma läs- och skrivsvårigheter vid så tidig ålder som möjligt. Genom den här undersökningen har jag kunnat visa på olika upplevelser, erfarenheter och reflektioner som specialpedagoger har kring elevers läs- och skrivsvårigheter. Jag har i resultatdelen belyst det mönster som framkommit ur respondenternas berättelser. Det är sannolikt så att resultatet hade sett annorlunda ut om jag valt att intervjua fler respondenter från andra gymnasieskolor och i andra kommuner. Resultatet visar att i de skolor som är representerade i uppsatsen, erbjöds flera olika sorters hjälpmedel till elever som behöver ytterligare hjälp för att klara målen som står i kursplanen, även om de inte hade fått diagnosen dyslexi. Övergången från högstadiet till gymnasiet, för en elev med särskilda svårigheter för läsning och skrivning, sker oftast utan större problem. Kommunikationsproblem förekommer dock när övergången sker från en kommun till en annan.