Om narrativ beviskravslära vid domstols prövning av komplexa orsakssamband

Sammanfattning: Många kommersiella avtalsförhållanden är komplexa, och då tvist avseende fel i avtalsprestationen uppstår måste käranden bevisa ett orsakssamband mellan svarandens agerande och skadan. Detta försvåras ofta av avtalsförhållandets långvarighet såväl som att det ofta finns flera möjliga alternativa orsaker till skadan. Det finns flera olika modeller för domstols prövning av parternas bevisning, och därtill olika beviskrav av varierande styrka och innebörd. En sådan modell är den narrativa beviskravsläran, enligt vilken domstolen ska jämföra två fullständiga narrativ, där den framlagda bevisningen ska värderas holistiskt och där beviskravet är en överviktsprincip. I svensk rätt förespråkas å andra sidan ofta en atomistisk bevisvärdering och här uppställs i regel ett högt beviskrav. Arbetet har utgått ifrån tesen att domstols nyttjande av den narrativa beviskravsläran innebär en fördel för en part då tvist är om komplexa orsakssamband. Syftet med arbetet har därför varit att jämföra den narrativa beviskravsläran med den i svensk rätt centrala bevisvärdemetoden, för att sedan undersöka huruvida svenska domstolar kan sägas nyttja den narrativa beviskravsläran. I arbetets första del presenteras de bevisteoretiska utgångspunkterna, och arbetet har då utförts enligt en rent deskriptiv metod. Den narrativa beviskravsläran beskrivs utifrån doktrin, och arbetet påvisar att läran utgår ifrån att parterna ska presentera var sitt narrativ och att domstolen enligt överviktsprincipen ska välja det som framstår som mest sannolikt. Här beskrivs även den narrativa beviskravslärans bakgrund i amerikansk bevisrätt såväl som i narrativa bevisteorier, samt närmare hur den holistiska bevisvärderingen ska utföras. Därefter genomgås bakgrunden i svensk rätt, även här utifrån doktrin. Här är utgångspunkten att parten ska styrka sin talan, och en central bevisvärderingsmetod är bevisvärdemetoden, enligt vilken domstolens bevisvärdering ska ske uppdelat i beviskedjor. I delanalysen visar arbetet sedan på hur bevisvärderingen enligt de bägge lärorna kan tänkas gå till i praktiken, och här har en konkretiseringsmetod använts. Här visas att bevisvärdemetoden medför flera praktiska svårigheter vid prövningen av ett komplext orsakssamband, och att det är rimligt att anta att parten har fördel av domstols nyttjande av den narrativa beviskravsläran. I arbetets andra del behandlas domstolars bevisprövning i praktiken. Inledningsvis visas, utifrån en rättsdogmatisk metod, att svenska domstolar inte kan sägas nyttja en överviktsprincip så som denna ska förstås i svensk rätt, nämligen som en riskfördelningsmodell utan nyttjande av bevisbördeplacering. Istället tycks klart mera sannolikt vara det beviskrav som bildar utgångspunkt i tvister avseende för arbetet relevanta orsakssamband, och arbetet visar även att beviskravet kan anses omfatta dels ett krav på fristående, dels ett krav på komparativ sannolikhet. Vidare visas att klart mera sannolikt även påverkar domstolens bevisvärdering genom ett krav på en helhetsbedömning av partens påstående, och att HD:s bevisvärdering i praxis därför i någon mån kan sägas vara prejudicerande. Även här har en rättsdogmatisk metod nyttjats. Utifrån två refererade avgöranden från HD visas att det finns anledning att anta att bevisbedömningen i för arbetet relevanta tvister sker holistiskt. I arbetets avslutande kapitel dras slutsatsen att HD:s användning av kravet klart mera sannolikt, sammantaget med nyttjandet av en helhetsbedömning, innebär att det är möjligt att konkludera att domstolens bevisprövning kan sägas utföras enligt den narrativa beviskravsläran.