Garantier kontra due diligence vid företagsförvärv : Särskilt om säljarens och köparens ansvar

Sammanfattning: Sammanfattning Av störst vikt vid en företagsförvärvsprocess är huruvida säljaren och köparen reglerar sina ansvarsområden och bestämmer gränser för riskövergången i köpeavtalet. Ur rättsäkerhetssynpunkt är det essentiellt att kunna förutsäga och identifiera riskerna redan vid avtalsslutet. Det ligger ofta i parternas intresse att så långt som möjligt reglera förutsättningarna redan vid ingående och utformning av ett köpeavtal. Syftet med denna uppsats är att undersöka samspelet och följden av att säljaren inför garantiutfästelser i ett köpeavtal kontra resultatet av att köparen faktiskt genomför en due diligence-undersökning innan ett köpeavtal kommer till stånd. Detta genomförs med utgångspunkt i diskussionen kring riskfördelning mellan avtalsparterna, köplagens regler om säljarens upplysningsplikt, köparens undersökningsplikt och den allmänna lojalitetsplikten som åligger avtalsparter. Utgångspunkten vid formuleringen av avtal mellan parterna anses vara det köprättsliga felbegreppet med dess utgångspunkt i köparens befogade förväntningar på det överlåtna objektet. En genomförd due diligence och införande av garantier i köpeavtal kan innebära att riskövergången regleras och de befogade förväntningarna preciseras vilket leder till förutsägbarhet och säkerhet för parterna att kunna förutse eventuella framtida risker. Det föreslås att due diligence görs till en absolut undersökningsplikt eftersom det skulle kunna minska antalet framtida tvister mellan avtalsparter. Due diligence utgör ett förebyggande sätt att identifiera och kvantifiera risk. Garantin är däremot ett reaktivt sätt att försöka allokera risk. Det konstateras att det inte föreligger någon konkurrens mellan due diligence och garantier i fråga om uppdelning av risksfärer. Dessa kompletterar varandra då de verkar på olika stadier i förvärvsprocessen och har olika utgångspunkter.