Betaltjänstlagen och konsumentskyddet - Kan farmor känna sig trygg när bedragaren varit framme?

Sammanfattning: För att öka användningen av digitala betaltjänster, såsom BankID, inom Europeiska unionen (EU) tillkom andra betaltjänstdirektivet (PSD2) år 2015. I Sverige implementerades PSD2 genom tillskottet av kapitel 5a i Lag (2010:751) om betaltjänster. En grundregel är att en betaltjänstgivare är skyldig att återställa användarens konto vid obehöriga transaktioner, med vissa undantag. Enligt 5a kap 3§ kan en konsument, om denne orsakar transaktionen på grund av grov oaktsamhet, vara skyldig att täcka upp till 12 000 kr. Vid särskilt klandervärt agerande kan konsumenten bli ansvarig för hela det förlorade beloppet. Begreppen grov oaktsamhet och särskilt klandervärt agerande definieras inte tydligt i direktivet, detta arbete överlämnas åt nationella lagstiftare. Uppsatsen granskar HD:s vägledande bedömning i NJA 2022 s 522 samt den begränsade ARN-praxisen inom området. Slutsatsen är att det anses vara grovt vårdslöst att lämna ut personliga uppgifter, som koder och kontokort, oavsett de personliga omständigheterna eller konsumentens situation. HD:s bedömning kan delvis härledas från skadeståndsrättens culpabedömning enligt 2 kap 1§ skadeståndslagen avseende hänsyn till personliga omständigheter och aktsamhetsnormen. Betaltjänstlagens 5 a kapitel är av konsumentskyddskaraktär. Uppsatsen granskar hur bedömningen enligt 5a kap 3§ samspelar med konsumentskyddsprinciperna i både Sverige och EU. Trots frånvaron av specifika regler för konsumentskyddet finns det en tydlig informationsplikt för leverantörer av finansiella tjänster gentemot konsumenter. EU-kommissionen och Finansinspektionen betonar behovet av ökad omsorg gentemot konsumenter, särskilt för personer med svårigheter att anpassa sig till teknisk utveckling, såsom äldre. Slutsatsen är att ålder är en faktor av betydelse även i ARN praxis. Vad gäller informationsplikt framgår det endast av ett fall att betaltjänstgivarens information till konsumenten varit av värde i bedömningen. Ytterligare praxis och forskning krävs för att bedöma överensstämmelsen med rådande principer.