Efterbehandlingsansvaret av förorenade områden

Sammanfattning: Efterbehandling av gamla industriområden skall ses till den effekt som de kvarvarande miljöstörningarna har på människor och miljö. Åtgärderna får inte ge upphov till oacceptabla miljöproblem och för varje förorenat område är det viktigt att se till vilken markanvändning som är lämpligt för respektive område, och vidta de efterbehandlingsåtgärder som krävs. Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd är skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av miljöbalkens kapitel 2 iakttas. Verksamhetsutövaren skall kunna visa för tillsynsmyndigheten att verksamheten inte medför olägenheter för människors hälsa eller miljön i sådan grad att det inte kan accepteras. En markanvändning, där någon mänsklig aktivitet inte bedrivs, men där det finns risk för att den leder till utsläpp eller någon annan form av olägenhet för omgivningen, definieras som miljöfarlig verksamhet. Verksamhetsutövaren skall svara för de åtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människor eller miljön. Detta arbete baseras på två kisaskeförorenade områden, f.d. Kramfors och Svanö sulfitfabriker. På uppdrag av Kramfors kommun utfördes 1999 utredningar angående efterbehandling av de kisaskeförorenade områdena. Enligt dessa utredningar anses det inte finnas någon ansvarig för efterbehandlingen. Naturvårdsverket har beslutat om ett bidrag till efterbehandlingen av dessa förorenade områden. Ansvarsutredningarna för områdena är komplicerade eftersom verksamheten vid Kramfors sulfitfabrik upphörde 1977, men hanteringen av kisaska 1963. Enligt miljöbalkens övergångsbestämmelser skall bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § MB tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969. Detta är aktuellt då verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 § och om det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten. Övergångsregelns omfattning skall bedömas genom skälighetsbedömningen i 10 kap. 4 § MB. Enligt Darpös avhandling innefattar MB 10 kap. hela den industriella verksamheten och inte själva deponeringen eller utsläppet. Detta har också visat sig i praxis att det är hela verksamheten som är avgörande vid ansvarsbedömningen. Därmed kan reparativa krav riktas mot verksamhetsutövaren vid f.d. Kramfors sulfitfabrik, vilket i detta fall var SCA. Kramfors kommun har mellan år 1985 och 1990 deponerat bland annat gatubrunnsslam, mjölk samt djurkadaver med hög cesiumhalt i området vid f.d. Kramfors sulfitfabrik. I enlighet med MB 10 kap. 6 § skall flera verksamhetsutövare svara solidariskt om de är ansvariga enligt 2 §. Kramfors kommuns förorening kan inte leda till att de tvingas stå för SCA: s del av föroreningen, alltså kisaskan, då kommunens förorening taget för sig, inte skulle göra det motiverat med någon efterbehandling av området. En verksamhetsutövare som visar att hans bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar efterbehandling skall ansvara endast för den del som motsvarar bidraget. Enligt en sammanvägning bör Kramfors kommun avföras från ansvarsbedömningarna. De har ju bara bidragit till föroreningen i begränsad mån enligt MB 10 kap. 4 §. Ser man till förarbetena till MB kan SCA då få svara fullt ut för hela efterbehandlingskostnaden, då deras bidrag till föroreningen inte är obetydligt. Vad gäller f.d. Svanö sulfitfabrik lades verksamheten ner år 1966 och enligt miljöbalkens regler skall den aktiva driften ha bedrivits efter den 30 juni 1969. Eftersom själva verksamheten på Svanö var avslutad före detta datum så går Ncb fria från ansvar. Kramfors kommun övertog fabriksområdet och övriga delar av ön. I egenskap av markägare kan Kramfors kommun vara ansvarig att hindra spridningarna av föroreningarna och efter en rimlighetsbedömning även efterbehandlingen av området. Enligt förarbetena till miljöbalken följer ett reparativt ansvar av den förvaring som en markägare har haft och som orsakat en förorening, under den tid som han har haft avfallet i sin rådighet. Avgörande blir en rimlighetsbedömning, eftersom skälighetsutrymmet bör vara mindre då deponeringen vid f.d. Svanö sulfitfabrik upphört före den 1 juli 1969.