GIH:s Gångtest : hur korrelerar resultaten från GIH:s gångtest med bestämd maximal syreupptagningsförmåga?

Sammanfattning: Sammanfattning Syfte och frågeställningar Syftet var att studera sambandet mellan GIH:s Gångtest och bestämd maximal syreupptagningsförmåga (VO2max). En av frågeställningarna var om GIH:s Gångtest är ett alternativt test för att försöka predicera maximal syreupptagningsförmåga hos friska fysiskt aktiva unga vuxna. Metod I studien ingick 45 fysiskt aktiva personer (26 kvinnor och 19 män) i åldrarna 19-28 år. De två genomförda testerna är GIH:s Gångtest (ett 6-minuters gångtest) och bestämning av maximal syreupptagningsförmåga med löpning på ett motordrivet rullband. GIH:s gångtest är ett shytteltest där testpersonen (Tp) går fram och tillbaka på en 50 meter lång sträcka och runda två koner. Tp får gå denna sträcka så många gånger som möjligt under 6 minuter. Vid testets slut mättes maximal gångsträcka, puls och ansträngningsgrad. Testet för att bestämma maximal syreupptagningsförmåga utfördes med löpning på ett motordrivet rullband. Under testets första 2 minuter var lutningen på bandet 1 grad. Därefter höjdes lutningen med 1 grad per minut till dess att testpersonen nått sin maximala syreupptagningförmåga, varpå testet avbryts. Var 15 sekund registrerades testpersonens hjärtfrekvens, VO2 (l/min), VCO2 (l/min), kroppsvikt/min (ml/kg/min) med hjälp av ett syreupptagningsmätningssystem. Resultat Korrelationen mellan gångsträcka och VO2max för samtliga 45st testpersoner i studien visade r = 0.16. Detta innebär att korrelationen mellan GIH:s Gångtest och maximal syreupptagningsförmåga inte är nämnvärd för detta material på friska fysiskt aktiva unga vuxna mellan 19-28 år. GIH:s Gångtest är således inte ett alternativ för att predicera syreupptagningsförmågan hos denna målgrupp. Slutsats GIH:s Gångtest uppvisar en mycket svag korrelation med bestämd maximal syreupptagningsförmåga, för friska fysiskt aktiva unga vuxna.