Realisation av pantsatta aktier - Om pantlagstiftningen i allmänhet och bankers rätt att överta panter i synnerhet

Sammanfattning: Svensk pantlagstiftning har under lång tid i princip varit oförändrad. Några för panträtten centrala bestämmelser har över tiden hjälpligt fått anpassats till mer tidsenliga förutsättningar som de ursprungliga bestämmelserna inte varit utformade att hantera. Detta gäller inte bara tillämpningen av panträttslig lagstiftning utan även de rättsliga principer som omgärdar panträtten och fyller där en central och viktig funktion. Idag råder en situation inom pantlagstiftningen där dess kärna i flera avseenden är ifrågasatt när det kommer till hur lagparagrafer ska tolkas och om de rentav ska betraktas som obsoleta. Det medför att aktörer som kommer i kontakt med panter kan känna en osäkerhet kring vilka rättigheter och skyldigheter de har emot varandra. Bankerna har, på grund av sina begränsningar i vilken egendom de får äga, underkastas särskilda regler kring hur de kan förvärva eller överta panter i samband med att en realisation av panten görs. Lagstiftningen visar sig dock kunna ifrågasättas som ofullständig om den nagelfars mer noggrant. Lagstiftarens formuleringar rörande bankers pantrealisationer är i vissa avseenden oklar och förarbetena för endast ytliga resonemang om hur och när en realisation kan göras. Exempelvis framgår det inte vad som ska anses utgöra en risk för en avsevärd förlust för bankerna. Problemet bottnar även delvis i att det i händelse av en pantrealisation inte går att falla tillbaka på en tidsenligt anpassad allmän pantlagstiftning om ett pantavtal inte täcker in en viss omständighet. Det försvårar ytterligare hanteringen av panter i allmänhet men även vid pantrealisationer inom ramen för bankrörelser och risken för att framförallt en svagare part drabbas negativt ökar. Bristen på vägledande rättsfall förstärker ytterligare osäkerheten. Vidare gör avsaknaden av en uppdaterad lagstiftning det svårt för domstolarna att avgöra om dispositiva pantavtal är skäliga då referenser saknas.. Ett talande exempel som varit uppe till livlig diskussion på senare år är hur traditionsprincipen skall tillämpas. Inte minst HD har varit drivande i den diskussionen och anser idag att det är en rådighetsavskärning som ska till för att traditionen ska anses fullbordad. Domstolsväsendet har i viss utsträckning självt försökt anpassa de åldriga paragraferna och principerna till ett mer modernt förhållningssätt. HD har argumenterat för att principen helt ska avskaffas men kräver att ett sådant steg har stöd i lag. Effekterna av att osäkra rättsförutsättningar idag råder är svåra att uppskatta. En lagöversyn rörande pantlagstiftningen skulle kunna ta upp dessa frågor till behandling i syfte att få fram ett effektivare och tydligare pantinstitut som resultat. Dock kan bristen på vägledande rättsfall också anses vara ett tecken på att aktörer som använder sig av panter anser att systemet fungerar bra. För bankernas del är det främst hur en realisation genom ett övertagande får gå till som kan ifrågasättas. Här är det framförallt rekvisiten i 7 kap 3 och 6 §§ Lagen om bank- och finansieringsrörelse som är svagt underbyggda. Under den senaste finanskrisen har även frågan om hur en värdering vid en pantrealisation ska gå till varit uppe för livlig diskussion. Frågan har i synnerhet aktualiserats när det handlat om en banks övertagande av en pant. Inte minst har aktieägare i ett moderbolag, som indirekt drabbats ekonomiskt när realisation skett av ett dotterbolag, i vissa fall livligt protesterat mot hur värderingen av på bolaget har fastställts. Värderingsfrågan är därför viktig att hantera men banklagstiftningen har inte alls tagit upp frågan i pantrealisationssammanhang. Slutsatsen blir enligt min mening, att även här drabbas aktörerna på kreditmarknaden av en oklar lagstiftning då tvister uppstår som troligen kunnat undvikas med tydligare lagformuleringar. Enda området där EU mer övergripande hanterat säkerheter rör noterade finansiella instrument där aktier ingår. Harmoniseringen har i princip klarlagt hur en realisation av dessa instrument får gå till. Den på flera sätt oklara pantlagstiftningen har resulterat i att marknaden till viss del lämnats åt sitt öde genom att dispositiva avtal får konstrueras. Här har bankerna varit tongivande eftersom de har mest erfarenhet av kredit- och pantavtal. Utvecklingen av en sedvänja där bankerna ges så pass mycket att säga till om utan att referenser till vad lagstiftaren anser vara norm för hur ett balanserat pantavtal ska se ut gör det svårt för en motpart till bankerna att avgöra om kraven de måste ställa upp på är skäliga och rimliga.