Friformsframställning för en bättre sjukvård

Sammanfattning: Friformsframställning (FFF) är en tillverkningsteknik som främst har använts för att ta fram prototyper i industrin. Tekniken innebär att föremål snabbt, lager för lager, kan byggas uppfrån en tredimensionell ritning. En anledning till att använda FFF är att utvecklingstider och kostnader minskar genom att problem upptäcks i ett tidigt stadium. Andra fördelar är möjligheten att tillverka föremål av mycket komplex geometri, snabbt och till en låg kostnad. Detta har lett till att tekniken har testats och i viss mån spridits till andra branscher. Ett område där FFF-tekniken visat sig användbar men inte utnyttjas till sin fulla potential är sjukvården. Medicinska tillämpningar av friformsframställning är på frammarsch och teknikerna har förbättrat sjukvården på flera viktiga sätt. De främsta fördelarna som kan ses är bättre och kortare operationer och högre kvalitet på implantat. Operationerna förbättras genom att kirurgen innan operation kan få tillgång till en anatomisk modell, en avbildning av patienten att planera och öva på inför ingreppet. Implantat direkttillverkas och massproduceras genom FFF men tekniken möjliggör också tillverkning av patientspecifika implantat. De senare erbjuder bättre passform och överensstämmelse med patientens kropp och är ibland den enda lösningen. Trots att FFF är en vedertagen och tillgänglig teknik utnyttjas den inte fullt ut av sjukvården. Väsentligt blir därför att undersöka hur en vidare och mer frekvent användning av medicinska tillämpningar av friformsframställning skulle kunna uppnås och förbättra sjukvården. Beroende på vilken medicinsk applikation som avses och vilka egenskaper som eftersträvas finns olika FFF-metoder att välja mellan. Den grundläggande processen är dock densamma för samtliga metoder. En tredimensionell representation av tillverkningsobjektet matas in i FFF-maskinen. Hela byggprocessen är automatiserad och innebär att föremålet byggs uppenligt den tredimensionella ritningen genom att tunna skikt av material lager för lager får stelna på varandra. Skillnaden mellan de olika metoderna är att de använder olika material och tekniker för smältning och stelning. Vad gäller skapandet av anatomiska modeller och patientspecifika implantat genereras tredimensionell data från bildgivande diagnostisk så som datortomografi eller magnetresonanstomografi. Det största hindret för en vidare spridning och användning av anatomiska modeller och implantat är bristen på finansiering. Individanpassade lösningar genererar inte några stora volymer varför ett bristande intresse för utveckling och investering kan ses. Kommunikation och att skapa medvetenhet om teknikens existens och möjligheter blir därför viktigt. För att säkerställa detta krävs ansvarstagande, vilket kan uppnås genom specialisering. Då fås en expert på området som kan planera och styra verksamheten och utvecklingen mot dess mål. Ökat intresse och medvetenhet kan skapas genom opinionsbildare och pådrivare och kommunikation mellan läkare på olika avdelningar är också viktigt. För att driva utvecklingenframåt krävs ett bra samarbete mellan läkare och ingenjörer. För att motivera ett användandeoch hitta investerare måste nyttan med FFF-tillverkade implantat och anatomiska modeller överväga kostnaderna. Nya komplement till både implantat och anatomiska modeller finns och är på frammarsch. Dock kommer dessa förmodligen inte att kunna ersätta de äldre metoderna helt varför det blir motiverat att analysera när respektive tillämpning är bästlämpad att bruka. Ytterligare en faktor som begränsar spridningen är etik. Generellt är sjukvården konservativ och aningen trög. För att driva utvecklingen framåt behöver experiment utföras men då det handlar om människor får inte för stora risker tas. Dessutom finns stränga lagar gällande material och vad som tillåts sättas in i kroppen. Vidare innebär FFF-tekniken näst intill obegränsade möjligheter att byta ut och ersätta kroppsdelar och hur långt detta ska tillåtas gå är en debatt som kan hindra utvecklingen.