Revisorns ansvar i förhållande till tredjeman

Sammanfattning: Syfte: Denna uppsats har för avsikt att att med utgångspunkt i rättsfallen NJA 1987 s 692 samt NJA 2001 s 878 och med hjälp av skadeståndslagen klargöra i vilken omfattning som revisorn är skadeståndsansvarig för ren förmögenhetsskada gentemot tredjeman. Metod: Den metod som används i uppsatsen är traditionell juridisk metod för att hantera de rättskällor som används som grund för uppsatsen. De rättskällor som framför allt använts i uppsatsen är lagstiftning, praxis och doktrin samt vetenskaps- och branschartiklar inom det aktuella området. Slutsatser: Revisorns skadeståndsansvar i utomobligatoriska förhållanden kan anses vara högst oklart, bland annat eftersom SkL 2 kap 2 § ställer krav på att brott förelegat vid ren förmögenhetsskada, men samtidigt visar praxis och doktrin på att skadeståndsansvar, trots brist på brottslig handling, ändå kan komma att bli aktuellt. Kone-fallet är ett sådant rättsfall där HD formulerade en rättsregel vars innebörd är att intygsutfärdare kan anses vara skadeståndsansvariga gentemot tredjeman då tredjeman haft anledning att lita på den avgivna informationen, vilket innebär att intygsavgivare, som ska ha insett att det avgivna intyget kunde komma att användas av flera personer och olika ändamål, kan bli skadeståndsansvariga i utomobligatoriska förhållanden. NJA 2001 s 878 är ett annat rättsfall där en utvidgning av skadeståndsansvaret har skett, eftersom HD kungjorde att skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada kan bli aktuellt i utomobligatoriska förhållanden trots att brott inte förelegat. Just med tanke på att det föreligger stor osäkerhet kring huruvida revisorn är skadeståndsansvarig gentemot tredjeman eller inte, är det av stor vikt att revisorer förstår friskrivningsklausulers betydelse.