"När barn misstänks för brott; om de utökade möjligheterna till att väcka bevistalan och ett eventuellt  införande av ungdomskriminalitetsnämnder ur ett barnrättsligt perspektiv "

Sammanfattning: I uppsatsen analyseras Sveriges hantering av barn under straffmyndighetsåldern som misstänks för brott. De åtgärder som behandlas är dels lagändringen från den 1 juli 2023 beträffande utökade möjligheter att väcka bevistalan, dels ett eventuellt införande av ungdomskriminalitetsnämnder liknande sådana som nyligen inrättats i Danmark och som för närvarande är föremål för en statlig utredning. Det specifika syftet är att undersöka huruvida lagändringen beträffande de utökade möjligheterna att väcka bevistalan och ett eventuellt införande av ungdomskriminalitetsnämnder liknande de danska bidrar till en alltmer straffrättslig hanteringsstrategi avseende brottsmisstänkta barn. Metoden som används är rättsanalytisk såtillvida att rätten granskas kritiskt utifrån ett barnrättsligt perspektiv och inkluderar material från andra vetenskapsområden såsom sociologi och kriminologi. Inom ramen för det barnrättsliga perspektivet tjänar artikel 3.1 och artikel 40 i barnkonventionen som utgångspunkt. Slutsatserna är att utvidgningen av bevistalereglerna och ett eventuellt införande av ungdomskriminalitetsnämnder i Sverige bidrar till den pågående förskjutningen från en i huvudsak socialrättslig hanteringsstrategi till en alltmer straffrättslig sådan. Vidare konstateras att de respektive institutens likheter med det ordinarie straffrättsliga förfarandet och förskjutningen de bidrar till är problematiskt ur ett barnrättsligt perspektiv eftersom det innebär att Sverige tar allt fler steg från utgångspunkten i artikel 40 i barnkonventionen att barn under straffmyndighetsåldern ska hanteras utanför det straffrättsliga systemet. Forskning som tyder på negativa effekter av att barn utsätts för straffrättsliknande åtgärder och kontakter med straffrättssystemet samt avsaknad av visade positiva brottsförebyggande effekter leder till slutsatsen att det inte torde ligga i linje med barnets bästa att hanteringsstrategin utvecklas åt det straffrättsliga hållet.