Förekomst av snöskytte i hyggesfria metoden schackrutehuggning i Västerbotten

Sammanfattning: Skogen är och har länge varit en viktig resurs för länet Västerbotten och den står för cirka 14 procent av den produktiva skogsmarksarealen i Sverige. Skogen i Västerbotten har brukats sedan medeltiden från småskaligt hushållsbehov till storskaligt skogsbruk i modern tid. Under sent 1800-tal ökade avverkningstakten i de norrländska skogarna i form av dimensions- och plockhuggning. Resultatet av blädningsbruket var bestånd med låga virkesförråd och otillfredsställande återväxt. Trakthyggesbruket slog igenom ordentligt efter andra världskriget och resulterade i stora hyggen för att restaurera de restskogar som fanns kvarlämnade efter blädningsepoken. En av orsakerna till detta omdiskuterade skogsbruk, med stora vindöppna hyggen, var att förhindra spridning och angrepp av snöskyttesvampen. Skogsdebatter i Sverige har förändrat synen på det traditionella skogsbruket och en omställning från traditionellt skogsbruk till kontinuitetsskogsbruk har påbörjats. Under senare år har man diskuterat olika former av kontinuitetsskogsbruk och hur dessa skall implementeras. Olika försök med hyggesfria metoder har anlagts i norra Sverige i form av bland annat schackrutehuggningar. Snöskyttesvampen är en parasitsvamp som angriper främst tall men även andra barrträd. Svampen gynnas av ett varaktigt och djupt snötäcke vilket den lever och frodas i. Snöskytte sprids med hjälp av snö från individ till individ och kan döda hela bestånd med föryngringar. Små luckor med lågt ljusinsläpp, varaktigt snötäcke, risk för drivbildning och lucker snö kan vara gynnsamt för svampen och en nackdel vid den hyggesfria metoden schackrutehuggning. Snöskyttesvampen ingår i de multiskador som angriper ungskogar i norra Norrland och anses vara ett stort problem. En studie har genomförts i syfte att undersöka förekomsten av snöskyttesvampen i den hyggesfria metoden schackrutehuggning i Västerbottens län. Inventeringar i fält med datainsamling har utförts i pilotförsök vid Storjuktan i Sorsele kommun samt i Kulbäckslidens försökspark, Vindelns kommun. I båda försöken inventerades två schackrutehuggningar. För Storjuktan skedde inventeringen genom cirkelprovyteinventering och i Kulbäcksliden inventerades existerande parceller. Påträffade snöskytteskador mättes, dokumenterades och sammanställdes. Resultatet visade ingen förekomst av snöskytte i pilotförsök vid Storjuktan, emellertid var 92 procent av de skadade plantorna betade. I Kulbäcksliden ingick två delundersökningar: Kälmyrbränna och Storkåtatjärnsbäcken. I dessa undersökningar var cirka 3 respektive 4 procent av de inventerade plantorna angripna av snöskyttesvampen. I Storkåtatjärnsbäcken var de angripna plantorna till största del (63 procent) planterade plantor och i Kälmyrbränna var flest angripna naturligt föryngrade plantor (56 procent). Skador på barrmassan var i Storkåtatjärnsbäcken högre för naturligt föryngrade plantor än för planterade plantor (99,8 respektive 58 procent) medan det för Kälmyrbränna var tvärtom. Där hade satta plantor en högre andel skadad barrmassa (81,9 procent) i jämförelse med vad de naturligt föryngrade plantorna hade (74,7 procent). En slutsats av studien är att ingen koppling mellan snöskytte och snödjup kunde göras. Det gick heller inte att se något samband mellan luckans storlek och andelen snöskytteskadade plantor.