Utvärdering av oralt glukostoleranstest för diagnosticering av insulinresistens hos häst

Sammanfattning: Fång är ett ökande problem i hästpopulationen och ett samband mellan fetma, insulinresistens och en förhöjd risk för fång har setts i ett flertal studier. Fältdiagnostiken för påvisande av insulinresistens är idag mycket begränsad och de metoder som framför allt används, mätning av fasteinsulin- och fasteglukoskoncentrationer via blodprov, har visat sig ha låg tillförlitlighet och reproducerbarhet. Behovet av en enkel och pålitlig fältdiagnostisk metod för utvärdering av insulinkänslighet hos hästar är därför stort. Studien syftade till att utvärdera ett oralt glukostoleranstest (OGT) som alternativ till dagens fältdiagnostiska metoder för detektion av insulinresistens hos häst. Genom att diagnosticera insulinresistenta hästar, samt de hästar som befinner sig i riskzonen för att utveckla insulinresistens, kan förebyggande åtgärder vidtas och en uppföljning av dessa åtgärder göras med hjälp av OGT, vilket kan leda till att hästarna på så sätt fortsättningsvis kan hållas friska. 14 kliniskt friska varmblodiga travare användes i försöket. Samtliga hästar genomgick, förutom det orala glukostoleranstestet, en euglykemisk hyperinsulinemisk clamp (EHC) för kvantifiering av deras insulinkänslighet. I det orala glukostoleranstestet gavs försökshästarna glukossirap oralt i en dos på 0,2 ml/kg kroppsvikt och deras insulin- och glukossvar följdes därefter under tre timmar med provtagning varje halvtimme. Även triglycerider mättes vid tre tillfällen under OGT. Vid den euglykemiska hyperinsulinemiska clampen gavs hästarna en kontinuerlig infusion av insulin (3 mU/kg/min) och en variabel glukosinfusion för att bibehålla euglykemin. Den tillförda mängden glukos som behövs för att upprätthålla hästarnas euglykemi vid steady state av hyperinsulinemin motsvarar upptaget av glukos i insulinkänslig vävnad (muskler och fettväv) och ger ett kvantitativt mått på insulinkänsligheten. Metoden används som en gold standard för kvantifiering av insulinresistens. Korrelationen mellan EHC och OGT var god vid jämförelse av peakvärde för insulin och AUC för insulin vid OGT mot M/I-kvot (mängd metaboliserat glukos/tillförd insulinenhet) för EHC. Studien är den första där resultat från OGT kvantifieras och korreleras mot EHC. OGT visade sig i studien ha en hög specificitet men lägre sensitivitet och kan användas för att diagnosticera hästar med nedsatt insulinkänslighet. Ytterligare studier med ett större testmaterial samt försök med kliniskt insulinresistenta hästar bör dock utföras för att ytterligare säkerställa resultaten samt för att utvärdera om justeringar i gränsvärdena för insulin krävs för att få testet ska få en större tillförlitlighet.