Vårdat, enkelt och begripligt? - En undersökning med fokus på barns och ungas möjligheter att förstå domskrivningar i LVU-mål utifrån klarspråkskravet, ett rättssäkerhets- och ett rättsstatsperspektiv, och barnets rätt att bli hörd enligt artikel 12 i bar

Sammanfattning: Mitt huvudsyfte med denna uppsats är att förstå och redogöra för vad den svenska lagstiftningen ställer upp för krav på förvaltningsrätter gällande motiveringsskyldighet, språk och språkbehandling. Vidare är mitt syfte att undersöka om förvaltningsrätters domskrivningar är godtagbara sett från ett rättssäkerhets- och ett rättsstatsperspektiv, samt om de uppfyller klarspråkskravet och barnets rätt att bli hörd enligt artikel 12 i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Anledningen till att jag valt detta ämne är att omhändertaganden som sker med stöd av lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) påverkar tusentals svenska barn varje år och under senare år har fortsatt att öka. Med tanke på att barn och unga, med hänsyn till den unga åldern, tenderar att ha sämre möjligheter än vuxna individer att tillgodogöra sig längre texter, ofta förmedlade på ett formellt språk, anser jag det särskilt intressant att undersöka domskrivningar som berör dem. I min analys av de undersökta domskrivningarna är min slutsats, angående min första frågeställning, att domare har tämligen stor möjlighet att själva påverka hur en dom ska utformas och formuleras enligt 30 § 2 st. FPL men att den ändå ska vara lättförståelig och språkligt ändamålsenlig. Av 11 § språklagen framgår att offentlig verksamhet ska uppfylla klarspråksrekvisiten vid skriftlig kommunikation med enskilda och i den verksamheten inkluderas domstolars domskrivningar. Det finns även krav på anpassning av innehållet i domar till barn enligt artikel 12 i barnkonventionen. Följaktligen ställs jämförelsevis omfattande skyldigheter på motiveringsskyldighet och språkanvändning på förvaltningsrätter som dömer i LVU-mål. I den andra frågeställningen är min slutsats att det är flera komponenter som inte uppfyller klarspråkskravet. Ett exempel på detta är att det inte förekommer sammanfattningar av domskrivningarna i den utsträckning som är nödvändigt för att rekvisiten i 11 § språklagen ska anses uppfyllda. På grund av bristerna i klarspråk brister det även i möjligheten för barn och unga att kontrollera riktigheten i domskrivningarna, vilket påverkar rättsstatsperspektivet negativt. Om kontrollerbarheten inte uppfylls kan det i sin tur leda till att rättssäkerheten för barn och unga i LVU-mål påverkas negativt. Följaktligen är de olika perspektiven och klarspråkskravet beroende av varandra. Beträffande artikel 12 i barnkonventionen kan kravet på anpassning till barn inte anses uppfyllt i dagsläget eftersom det i många domskrivningar saknas viktiga komponenter som t.ex. informativa underrubriker och sammanfattningar. Kravet på lämpligt utbildad personal uppfylls däremot delvis genom att barn och unga får ett offentligt biträde utsett som ska vara advokat, biträdande jurist eller annan som är lämplig och att domare, notarier och föredragande, som är involverade i domskrivningen, ska ha avlagt juristexamen. Det finns dock fortfarande utrymme till förbättring genom att högre krav ställs på dessa och framförallt på domare, notarier och föredragande. Detta kan ske genom att domare, notarier och föredragande ska fokusera mer på ett mottagarperspektiv vid skrivning av domar. I den tredje frågeställningen presenterar jag några förslag på hur domskrivningar i LVU-mål från förvaltningsrätter kan förbättras, t.ex. genom att domare, notarier och föredragande ska genomgå obligatorisk utbildning i hur domar ska skrivas och att de får ge konstruktiv kritik på varandras skrivningar. Min undersökning bör ha viss relevans även för andra typer av mål som bygger på tvång från samhällets sida, t.ex. lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), där enskilda har särskilt stort behov av att få läsa domar som uppfyller klarspråkskravet. Min empiriska studie av 20 domar i LVU-mål, vilka jag under uppsatsskrivandet undersökt med hjälp av doktrin, gör det relativt enkelt att skapa sig en enhetlig och rättvisande bild av rättsläget. Begränsningen med denna undersökning är att den inte fångar in barns, ungas och domares syn på hur domar bör skrivas. Doktrinen bygger emellertid på flera framstående språkforskares synpunkter och därför anser jag ändå att det underlag jag använt har bistått mig i att besvara min andra frågeställning. Vidare kan 20 domar naturligtvis inte ge något helt säkert svar på att förvaltningsrätter alltid utformar och formulerar domar på ett visst sätt men jag anser ändå att det är möjligt att skönja tendenser i många av skrivningarna. Detta förefaller vara tillräckligt för att kunna konstatera att förvaltningsrätter som dömer LVU-mål behöver förbättras när det gäller perspektiven, klarspråkskravet och artikel 12 i barnkonventionen.