Till själen en Fåne : en medicinhistorisk undersökning av 1840-talets predikosjuka

Sammanfattning: Denna undersökning behandlar den småländska predikosjukan, vilken uppkom och spreds bland den småländska allmogen år 1841-1843. Av de uppskattningsvis flera hundra fall som behandlades av läkarkåren bestod den övervägande majoriteten av kvinnor. Undersökningen är medicinhistorisk och syftar till att undersöka hur den religiösa epidemin beskrevs, förstods och 2 tolkades som en sjukdom under 1840-talet. Således utgörs undersökningens källmaterial av läkarkårens utsagor, genom bl.a. provinsialläkarrapporter och skrifter. Undersökningen har utförts med ett socialkonstruktivistiskt perspektiv i enlighet med medicinhistorikern Roy Porters teorier, och består av en kontextnära och tematiskt orienterad närläsning. Inom den tidigare forskningen har predikosjukan främst undersökts som en av 1800-talets väckelserörelser, där allmogens agerande förstås som en upprorshandling mot en ”överhet” bestående av myndigheter, prästerskap och läkarkår såväl som det borgerliga skiktet. Benämningen av fenomenet som en sjukdom, förstås i tidigare forskning endast som ett bildligt uttryck och som en del av en medveten strategi för att slå ned väckelserörelsen. Undersökningen visar att läkarkåren förstod predikosjukan just som en sjukdom och behandlade den därefter. Sjukdomsdefinition och behandlingsmetoder gjordes i enlighet med rådande medicinvetenskapliga grundantaganden. Diskursen om den småländska predikosjukan aktualiserade en rad olika för tidsperioden rådande föreställningar om kropp, själ, sjuklighet, kön och religion. Inom den medicinska förståelsen av predikosjukan inbegrep dessa föreställningar ständigt i varandra, och innebar en komplicerad sjukdomsbild vilken i hög utsträckning var både kulturellt och tidsligt betingad.