Tygelspänningens påverkan på hästens beteende

Sammanfattning: Denna studie fördjupar sig i tygelspänning och hur denna påverkar hästens beteende samt vilka oönskade beteenden som uppkommer i samband med träning. Andra studier har visat att orsaken till oönskade beteenden kan bero på olika typer av bett, ryttarens kunskap samt vilka metoder som används för att träna hästen. När hästen är van vid att bli berömd och belönad finns det mindre skäl för att hästen känner obehag eller rädsla. Det kan generellt antas att ju mer hästen förstår sin uppgift, desto mindre obehag känner hästen och färre oönskade beteenden uppträder under träningen. Det finns många anledningar till att hästen utvecklar oönskade beteenden, i den här studien förklaras olika inlärningsmetoder som tillvänjning, positiv förstärkning och negativ förstärkning. Hästen är ett bytesdjur och de kommer alltid att fly från något de tycker är skrämmande eller obehagligt. När obehag uppstår eller när hästen inte förstår ryttarens signaler kommer den att försöka med olika beteenden för att komma ifrån det obehagliga. Olika typer av bett eller dåligt tillpassade bett kan även orsaka obehag, smärta och skador i hästens munhåla, vilket kan leda till oönskade beteenden. Ett problem som identifierats är att ryttare och hästfolk inte har tillräckligt kunskap om olika inlärningsmetoder. Det finns inte heller tillräckligt med forskning om hur olika mängd tygelspänning upplevs av hästen. Syftet med denna studie är att hitta svaren på dessa fyra frågeställningar: Vilket eller vilka beteenden uppvisas oftast vid tygelspänning? Hur stor är skillnaden i mängd tygelspänning mellan unga och vuxna hästar? Hur stor är skillnaden i mängd tygelspänning mellan hopp- och dressyrhästar? Vilket beteende är associerat med mest respektive och minst tygelspänning? I denna studie analyserades filmmaterial från en tidigare studie. Tjugo dressyr- och hopphästar (tio hästar i varje grupp) i olika åldrar (två olika åldersgrupper med tio hästar i varje grupp) ingick i försöket och hästarna bar träns med en tygelspänningsmätare. Hästarna tränades att ta ett steg bakåt genom en tygelsignal och när de utförde rätt beteende släpptes tygelspänningen. Detta upprepades åtta gånger för varje häst. Hela försöket dokumenterades med video och varje beteende under tygelsignalen registrerades i ett protokoll för varje häst. I protokollen registrerades en start- och stopptid för varje beteende. Ett etogram användes för att dokumentera de sju beteendena. Senare sammanfattades data från filmmaterialet och beteendeprotokoll. Medeltygeltrycket per beteende (medel av vänster och höger tygel) beräknades per beteende. Därefter räknades tygelspänningsmedelvärden ut över olika beteenden, åldersgrupper och disciplinerna (hopp/dressyr). Resultaten visade att Öppen mun, Dra i tyglarna och huvudet Uppåt var de vanligaste beteendena som hästarna visade. Det fanns ingen markant skillnad på medeltygelspänning mellan hopp- och dressyrhästar samt de unga och de vuxna hästarna. Beteenden huvudet Bakåt, Dra i tyglarna, samt huvudet Framåt och Nedåt upprepades ofta och hade mest tygelspänning hos hopphästarna jämfört med dressyrhästarna. Hos dressyrhästarna var i stället beteendet huvudet Uppåt som hade mest tygelspänning. I hela gruppen, var beteenden som visade sig ha det högsta medelvärdet att Dra i tyglarna, huvudet Framåt och huvudet Nedåt. De beteenden som visade minst medeltygelspänning var Biter på bettet och huvudet Uppåt. Denna studie kom fram till att det inte fanns någon markant skillnad på medeltygelspänning mellan de två olika disciplinerna hoppning och dressyr samt unga och vuxna hästar. Det fanns skillnader mellan de olika beteendena mellan hopp- och dressyrhästar. Vi anser att det för att undvika att utsätta hästen för obehag är det viktigt att ryttare och hästfolk lär sig hur hästen utbildas på ett etiskt och korrekt sätt. Därigenom kan man sannolikt bidra till att hästar uppvisar färre oönskade beteenden.