Rätten till mitt barnbarn - Om umgänge mellan barn och deras mor- och farföräldrar

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar och syftar till att utreda möjligheten till umgänge mellan barn och dess mor- och farföräldrar, i enlighet med gällande svensk lagstiftning. Sådan umgängesrätt har genom de senare årtiondenas utveckling, enligt lagens ordalydelse, kommit att bli en rättighet tillägnad barnet. Enligt den tidigare gällande uppfattningen stod istället föräldrarnas intresse i fokus. Umgängesrätten har sedan 1983 års reformarbete kommit att bli alltmer inriktad på barnets behov och vad som är förenligt med barnets bästa. År 1983 kom även en ny bestämmelse att bli en del av svensk lagstiftning, nämligen tillgodoseendet av barnets behov av umgänge med andra än föräldrarna, däribland dess mor- och farföräldrar. Det har framhållits vara av stor vikt för barnet att få möjlighet att umgås med personer som det för barnet kan anses vara givande och därmed berikande att ha kontakt med. Behovet som kan konstateras ska så långt möjligt tillgodoses av dennes vårdnadshavare; vårdnadshavaren ges därför ett visst ansvar och skyldighet att aktivt agera. Umgängesrätten är tillägnad barnet och det finns därmed ingen absolut rätt för mor- och farföräldrarna att göra anspråk på sådant umgänge. Emellertid föreskriver den svenska lagstiftningen en möjlighet för de närstående att vända sig till socialnämnden för prövning av ärendet då ett fungerande umgänge inte kommit till stånd. De närstående kan därmed initiera till en prövning av ett intresseanspråk som de enligt lagens lydelse inte är ämnade. Socialnämnden spelar i de aktuella umgängesärendena en avgörande roll. Nämnden innehar en ensam beslutanderätt kring huruvida ett behov hos barnet kan konstateras, om ett tillgodoseende av detta behov är förenligt med barnets bästa samt huruvida ärendet ska tas upp till prövning inför domstol. Mor- och farföräldrarna är därmed beroende av socialnämndens beslut och handläggning av ärendet. Rätten till umgänge kan ge upphov till en intressekonflikt mellan vårdnadshavarna och barnets närstående, vilka anser sig ha ett berättigat intresse i frågan. Denna konflikt kan förklaras utifrån Anna Christensens teori om normativa grundmönster. De närståendes anspråk på en rätt till umgänge har en såväl historisk som emotionell förankring och kan bland annat härröras ur det gamla svenska jordbrukssamhället. Även religionen och barnets egen utveckling kan förklara mor- och farföräldrarnas uppfattning om att umgängesrätten är en rättighet som även tillfaller dem. Som motsats till den historiskt grundade begäran om gemenskap och umgänge, står föräldrarnas individuella frihet och bestämmanderätt över barnet. Konflikten dem emellan resulterar i ett överskuggande av det barnperspektiv som enligt lagstiftaren ska vara det grundläggande beaktandet i sådana frågor. De närståendes och föräldrarnas engagemang i sakfrågan tar överhand, trots att de i enlighet med lagens ordalydelse inte har ett berättigat intresse i ärendet.