Eyvind och den Andra : Andrafiering som modus operandi i Eyvind Johnsons novellkonst

Sammanfattning: Uppsatsen utgår ifrån temat främlingskap i dess olika skepnader och syftar till att tydliggöra hur bruket av andrafiering i de noveller som analyseras bidrar till att förstärka dynamiken i mötet mellan de karaktärer som representerar Jag/Vi, respektive den/de Andra. Fokus hamnar här främst på karaktärerna Jag/Vi vilka ser sig själva som normen, därmed belyses hur de reagerar och agerar då någon främmande uppenbarar sig i deras trygga men ofta begränsade och isolerade värld, det vill säga genom att andrafiera denne i mening att bekräfta sin egen identitet och överlägsenhet i förhållande till den främmande och därmed fastställa dennes negativa egenskaper.     Genom att läsaren får tillträde till dessa karaktärers tankegångar, ser hur de agerar och dessutom har tillgång till berättarröstens beskrivning av dem, framträder deras egna fördomar, tillkortakommanden och okunskap med tydlig skärpa. Konsekvensen av detta blir att deras ofta misslyckade försök att hävda sig mot och distansera sig ifrån den/de Andra resulterar i att de själva inte sällan framställs i ett löjets skimmer och som falska auktoriteter.    Vidare demonstreras hur ovannämnda fokus på Jagg/Vi omvänt kan ha som funktion att visa på hur upplysning, insikt samt egenskaper som empati och en förmåga att identifiera sig med, istället för att distansera sig från, den främmande leder fram till att den/de som initialt setts som den/de Andra därmed upphör att betraktas och vara just det.