Bekämpning av rotgallnematodarterna Meloidogyne hapla, M. chitwoodi och M. fallax : grödors naturliga resistens som alternativ till svartträda?

Sammanfattning: Växtparasitära nematoder börjar bli ett allt större problem världen över där de orsakar stora ekonomiska skador. Bekämpningen av dessa blir svårare allt eftersom kemiska bekämpningsmedel mot nematoder mer och mer globalt förbjuds på grund av dess toxiska påverkan på bland annat applicerande lantbrukare samt ekosystem runtom och i nematodinfekterade fält. Med sin stora värdväxtkrets räknas rotgallnematoder, Meloidogyne spp., till ett av de nematodsläktena som orsakar störst skada på jordbruksgrödor. Angrepp från rotgallnematoder visar sig oftast i form av gallerbildning på värdväxternas rötter som ofta gör den angripna grödan osäljbar eller ger en minskad skörd. I Sverige är det främst M. hapla, M chitwoodi och M. fallax som orsakar stor ekonomisk skada, varav M. chitwoodi och M. fallax räknas som karantänskadegörare och därför medför en striktare bekämpning. Svartträda används ofta som effektivast metod vid bekämpning men medför en stor ekonomisk påfrestning för den drabbade lantbrukaren. Andra bekämpningsstrategier som odling av nematodresistenta och/eller sanerande grödor där det fortfarande finns fördelar att ta till vara på som gröngödsling, strukturförbättring av marken eller helt enkelt att få ut en skörd är eftertraktat. Bland annat har det gjorts studier som visar att sorter av tagetes, sudangräs samt oljerättika har en nematodsanerande effekt på infekterade fält där egenskaper som naturlig resistens och utsöndring av allelopatiska föreningar är avgörande för minskade rotgallnematodpopulationer i fält. En brist på rotgallnematodresistenta grödor, främst på den europeiska marknaden, utgör idag ett problem och det krävs en större produktion/förädling av dessa grödor för ett framtida, möjligt, större behov. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka alternativa bekämpningsstrategier till svartträda.