Medlemsstaternas skyldigheter enligt EU:s områdesskydd - särskilt om de intressekonflikter som kan uppstå

Sammanfattning: Uppsatsen undersöker EU-medlemsstaternas skyldigheter i samband med klassificering av särskilda skydds- och bevarandeområden enligt fågelskydds- respektive habitatdirektivet. Direktivens främsta mål är att skapa ett sammanhängande ekologiskt nätverk, Natura 2000. Uppsatsen har visat att medlemsstaterna endast får beakta ornitologiska kriterier när de föreslår områden som ska beredas skydd enligt fågelskyddsdirektivet. Vid tillämpning av såväl fågelskydds- som habitatdirektivet gäller att de artiklar som stadgar ekonomiska och sociala hänsyn inte får tillämpas när medlemsstaterna föreslår områden, för att kommissionen ska tillförsäkras en uttömmande lista och att direktivens mål ska uppfyllas. Skönsutrymme saknas för medlemsstaterna, vilket ett stort antal avgöranden av EU:s domstol visar. Andra hänsyn ska istället beaktas vid tillämpning av undantaget i artikel 6.4 habitatdirektivet, enligt domstolen. Uppsatsen visar även att höga krav ställs på skyddet i särskilda skydds- och bevarandeområden och att försiktighetsprincipen har en framträdande plats i domstolens praxis. En konsekvensbedömning ska vidtas, när det inte kan uteslutas med tillämpning av objektiva kriterier att ett projekt riskerar att påverka området. Skyddet har retroaktiv verkan och en bedömning krävs både vid befintliga verksamheter och vid fortlöpande underhållsåtgärder, vilket gör det svårt för medlemsstaterna att undanta projekt från en konsekvensbedömning. Det är de kumulativa effekterna som ska bedömas vilket innebär att andra aktiviteter i området ska tas i beaktning. Direktivens skydd har extraterritoriell verkan vilket innebär att både projekt i och utanför områdena påverkas av kravet på konsekvensbedömning. Det finns även en skyldighet att skydda de områden som har föreslagits till kommissionen men ännu inte antagits på kommissionens lista över områden av gemenskapsintresse och formellt utsetts av medlemsstaterna till särskilda skydds- och bevarandeområden. Aktiviteter får tillåtas i eller i anslutning till ett särskilt skydds- eller bevarandeområde endast då nationella myndigheter har försäkrat sig om att området inte kommer att påverkas, vilket ställer höga krav på nationella myndigheters konsekvensbedömning. Eftersom en konsekvensbedömning får uteslutas endast då direktivens målsättning inte äventyras, tillgodoses direktivens bevarandeintressen väl i detta avseende. Uppsatsen fokuserar även på de intressekonflikter som direktiven rymmer avseende inskränkningar i skyddet. Genom habitatdirektivet infördes en möjlighet för medlemsstaterna att bevilja undantag från fågelskydds- och habitatdirektivens skydd av tvingande orsaker med väsentligt allmänintresse, inbegripet ekonomiska och sociala hänsyn. För att medlemsstaterna ska få bevilja undantag krävs att alternativa lösningar saknas och att medlemsstaterna utlovar kompensationsåtgärder. Kommissionen har till uppgift att på begäran av medlemsstaterna yttra sig över de undantag som medlemsstaterna avser att medge. Uppsatsen undersöker förutsättningarna för undantag, i teorin såväl som i praktiken, och kommer till slutsatsen att det råder avsaknad av uttömmande praxis från EU:s domstol på området och att undantaget har tolkats generöst av såväl medlemsstaterna som av kommissionen. Jag kommer till slutsatsen att habitatdirektivets införande och tillämpning har inneburit att intresset av ekonomisk och social utveckling har uppgraderats i förhållande till direktivens ekologiska bevarandeintressen.