Antinukleära antikroppar och immunoglobulin A hos tollare och schäfer : Antinuclear antibodies and immunoglobulin A in NSDTRs and German shepherd dogs

Sammanfattning: Novia scotia duck tolling retriever (tollare) och tysk schäferhund (schäfer) är överrepresenterade för vissa immunmedierade sjukdomar. Schäfer är en av de mest förekommande raserna att drabbas av systemisk lupus erythematosus (SLE) medan tollare har en påtagligt högre incidens jämfört med de flesta andra raser att drabbas av den SLE-liknande sjukdomen immunmedierad reumatisk sjukdom (IMRD). Antinukleära antikroppar (ANA) är en sensitiv markör för SLE och SLE-liknande sjukdomar. Standardmetoden för att påvisa ANA är indirekt immunofluorescens (IIF). IIF-ANA positiva hundar brukar delas in i två grupper beroende på fluorescensmönster; kornigt (utan kromosomreaktivitet) samt homogent (med kromosomreaktivitet). Andra typer av analysmetoder kan användas för att ytterligare kartlägga antinukleära antikroppar. En sådan teknik är till exempel immunodiffusion. Det är tidigare visat att endast hundar med kornigt IIF-ANA mönster ger utslag på immunodiffusion. Förutom IMRD har tollare även visat sig vara överrepresenterade för steroid-responsiv meningit arterit (SRMA). En förhöjd koncentration av immunoglobin A (IgA) i cerebrospinalvätska (CSF) och serum kan observeras hos de flesta hundar som drabbas av SRMA. Både friska tollare och friska schäfrar har i tidigare studier haft relativa låga IgA-serumkoncentrationer jämfört med andra raser. Låga IgA-koncentrationer har tidigare associerats med andra immunmedierade sjukdomar såsom autoimmunitet och allergi. Studien hade främst två syften. Det ena var att med immunodiffusion undersöka ANA-specificitet hos schäfer och hos tollare med misstänkt SLE eller SLE-liknande autoimmun sjukdom. Det andra var att med ELISA undersöka IgA-koncentrationerna i serum hos friska schäfrar och tollare samt hos tollare med SRMA och IMRD. I ANA-undersökningen ingick 32 IIF-ANA positiva hundar med kornigt mönster (21 schäfrar, tre tollare och åtta individer av sju andra raser). Trettioen stycken var positiva på immunodiffusion. Tjugonio av dessa kunde vidare delas in i tre skilda undergrupper utifrån deras identitetsreaktioner på immunodiffusion. Grupp 1 (n=4) och grupp 2 (n=16) hade okända antigenreaktiviteter. Grupp 3 (n=9) hade antikroppar mot RNP. Två individer kunde inte placeras i någon av dessa tre grupper. En av dessa individer hade RNP-reaktivitet och den andra hade SSA/SSB-reaktivitet. En rasbunden ANA-specificitet uppmärksammades hos både tollare och schäfer då samtliga tre tollare tillhörde grupp 1 medan grupp 2 utgjordes av enbart schäfrar (80% av de immunodiffusionspositiva schäfrarna). IgA-koncentrationen i serum analyserades hos 74 hundar varav 40 stycken tollare (elva friska, tolv med akut obehandlad SRMA, tio med SRMA under behandling och sju med IMRD), 28 stycken friska schäfrar samt tio kontrollhundar av tio olika raser. Tjugofem utvalda serumprover analyserades även externt vid Laboklin (Bad Kissingen, Tyskland). Schäfrarna hade ett statistiskt signifikant lägre IgA-medelvärde jämfört med de friska kontrollhundarna av olika raser. Hos tollarna (friska respektive sjuka) kunde ingen sådan signifikant skillnad av IgA-medelvärde ses. Bara två av åtta tollare med akut SRMA hade IgA-koncentrationer över referensintervaller, till skillnad från tidigare studier där förhöjda IgA-koncentrationer har observerats hos de flesta hundar med SRMA. Man kan spekulera i huruvida tollare kan ha en genetiskt annorlunda variant av SRMA jämfört med andra raser.