Att se i blindo

Sammanfattning: Uppsatsen undersöker synförlustens anledningar och innebörder i fyra verk: "Konung Oidipus" och "Oidipus i Kolonos" av Sofokles, "The Country of the Blind" av H. G. Wells, samt "Blindheten" av José Saramago. Gemensamt för samtliga studerade verk är synförlust, och analyserna har fokuserats på denna synförlusts respektive anledningar och innebörder, synförlustens påverkar på balansen mellan det inre och det yttre, samt effekterna på förhållandet mellan individen och gruppen. Utifrån dessa undersökningar har vissa slutsatser kunnat nås om respektive verks värdering både av synförlust och synförmåga. Till stöd för analyserna har en del sekundärlitteratur använts, främst Moshe Baraschs "Blindness - The History of a Mental Image in Western Thought", för att ge analysen en historisk-kulturell kontext. Analysen har visat att synförmågan och förlusten därav i Oidipus-dramerna är nära relaterad till den mänskliga viljans styrka, och synförlusten sker till följd av en övermodig tro på den mänskliga viljans självtillräcklighet. Synförlusten leder i Oidipus' fall till en karaktärssublimering, där han i det senare dramat går från att vara en symbol för lidande till att vara en hero i antika mått. I "The Country of the Blind" visar sig synförmågan relaterad till huvudpersonen Nunez' status i dalen som en Outsider, och synförmågans värde för honom berör insikten av ett "Bortom", som han inte kan finna hos den blinda i dalen. I Saramagos "Blindheten" fungerar epidemin av synförlust som ett raserande av alla strukturer som beskyddat karaktärerna från lidande, och synförlustens uppkomst är nära relaterad till den mänskliga gemenskapen, som i blindheten visar sig vara primitiv och djurisk. Mellan de fyra verken har en utvecklingstrend funnits, där synens betydelse för verken går från att vara intimt länkad till individens utveckling och situation till att beröra mänsklig gemenskap.