Är kriminaliseringen av förolämpning rättfärdigad?

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att klargöra om kriminaliseringen av förolämpning är rättfärdigad. Syftet uppnås genom att förolämpningsbrottet analyseras utifrån ledande kriminaliseringsteorier. En redogörelse görs för några av de kriminaliseringskriterier som framkommit i svensk doktrin och förarbeten. Fokus läggs på Nils Jareborg och Claes Lernestedts verk och de kriterier som Straffrättsanvändningsutredningen presenterade i SOU 2013:38 Vad bör straffas?. En redogörelse görs även för Skade- och förolämpningsprincipen och hur principerna är avsedda att tillämpas. Fokus läggs främst på förolämpningsprincipen, varav Andrew Simester och Andreas von Hirschs tolkning av principen framhålls som en ledande tolkning. Uppsatsen visar att dessa kriminaliseringsprinciper, överensstämmer med, men även vidareutvecklar, de kriterier för kriminalisering som framhållits i svensk doktrin och förarbeten. Förolämpningskriminaliseringen och dess förarbeten granskas sedan för att fastställa gällande rätt. Förolämpningsbrottet analyseras utifrån skadeprincipen, Joel Feinbergs förolämpningsprincip och Simester och von Hirschs tolkning av förolämpningsprincipen. Det konkluderas att om kriminaliseringen av förolämpning ska rättfärdigas behöver detta göras utifrån Simester och von Hirschs tolkning av förolämpningsprincipen. Utifrån en analys enligt nyss nämnda princip, fastslås att det finns ett antal centrala brister med kriminaliseringen. Slutsatsen som dras, är att kriminaliseringen inte kan rättfärdigas. Vidare konkluderas att förolämpning bör avkriminaliseras omgående.