EU's Foreign Policy in the Case of Iraq : An evaluation of EU's actorness

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att utreda handlingskapaciteten av EU:s utrikespolitik. Irakkrisen valdes som empiriskt exempel där EU ansågs ha lidit av handlingsförlamning. Tecken på handlingsförlamningen var avsaknaden av en gemensam position samt en effektiv ståndpunkt. Syftet är därför att utreda varför en gemensam ståndpunkt inte presenterades. Uppsatsen diskuterar även om resultatet är specifikt för Irakkrisen eller om det är generellt för den europeiska utrikespolitiken. Två modeller som förklarar handlingskapacitet används för att utreda Irakkrisen. Modellerna är uppbyggda av variabler som förklarar handlingskapacitet. Den första modellen inkluderar självständighet, sammanhållning, auktoritet och erkännande. Modell två använder tillfälle/möjlighet, närvaro och kapacitet. Modell ett visar att EU saknade auktoritet, vilket påverkade de övriga variablerna negativt. Resultatet anses vara generellt för den europeiska utrikespolitiken snarare än specifikt för Irakkrisen, eftersom auktoritet enbart kan förändras i en bearbetning av fördragen. Sammanhållning kan bero på fallet men på grund av komplexiteten i utrikespolitik är det en stor risk att även sammanhållning kan brista. Modell två framhåller en process där EU skapar sig en roll i världspolitiken. Rollen förstärks genom EU:s agerande. Den roll som EU har skapat sig antyder inte en enhet som agerar krig, utan är snarare förenlig med återuppbyggandet efter krig. Idén om EU har konsekvenser för vad ett tillfälle/möjlighet innebär, likaså för EU:s kapacitets trovärdighet. Eftersom rollen skapas i en process som sker över tiden så är risken stor att de svårigheter som resultatet belyser är generella. Det vill säga att problematiken troligen kommer återfinnas i liknande kriser.