Vad händer med barn som begår brott? En jämförande studie av Sveriges respektive Skottlands hantering av barn som begår brott

Sammanfattning: I Sverige har under de senaste åren ungefär 19 000 barn under 15 år årligen misstänkts för att ha begått ett brott. Det finns dock ingen bra samlad statistik då barn under 15 år inte kan lagföras för brottet. När ett barn misstänks för ett brott har polisen en anmälningsplikt till socialtjänsten. Om det begångna brottet har minst ett års fängelse i straffskalan eller om socialtjänsten begär det ska polisen utreda brottet. Socialtjänsten gör en förhandsbedömning efter att de mottagit polisens anmälan. Förhandsbedömningen resulterar i antingen att det anses föreligga ett behov för en utredning eller inte. Efter en utredning kan socialtjänsten föreslå olika frivilliga åtgärder till barnet och familjen. När barnet är under 15 år är det barnets vårdnadshavare som bestämmer om de frivilliga insatserna ska tas emot. Om utredningen visar att barnet sysslar med brottslig verksamhet eller barnets brottslighet visar på ett socialt nedbrytande beteende kan socialtjänsten anse att det föreligger ett behov av att tvångsomhänderta barnet. För ett tvångsomhändertagande krävs att en förvaltningsrätt beslutar att barnet ska tvångsomhändertas. I lag om vård av unga finns även en möjlighet att tvinga ett barn att delta i frivilliga åtgärder inom socialtjänsten. Socialtjänstens arbete kan skilja sig från olika kommuner, bortsett från att alla kommuner ska kunna erbjuda medling och särskilt kvalificerad kontaktperson till barn som begår brott samt tillhandahålla familjehem och HVB-hem får de själva utveckla sin verksamhet efter lokala behov och förutsättningar. Det finns inte något krav på att utredningarna ska följa en viss metod eller ha en och samma standard över hela landet. Om ett barn som är över 8 år begår ett brott i Skottland har polisen beroende på brottets allvarlighetsgrad olika alternativ. Polisen kan välja att inte göra någonting, utfärda en varning eller hänvisa barnet till reportern, om polisen väljer att inte hänvisa barnet måste de dock dubbelkolla med reportern att barnet eller dess familj inte är känt sen tidigare. Barn som är över 12 år kan om de har begått ett allvarligt brott bli hänvisade till en åklagare och kan bli åtalat för brottet i domstol. Reportern avgör om en hearing ska hållas eller om barnet ska hänvisas till de lokala myndigheterna (ofta motsvarande svensk socialtjänsten) för frivilliga åtgärder. Om reportern anser att det finns ett behov av tvångsåtgärder ska en Children’s hearing hållas. Det inte en rättegång utan ett möte där det ska bestämmas vad som är bäst för barnet. Närvarande vid mötet är socialsekreteraren, reportern, barnets föräldrar och andra personer som är relevanta för barnet. De som fattar beslut om vilka åtgärder som ska vidtas är tre panelmedlemmar vilka är lekmän och arbetar ideellt inom CHS. CHS är ett nationellt centralstyrt organ som fungerar likadant över hela Skottland, the National Convener har en övervakande skyddsfunktion över CHS. Barnkonventionen är ratificerad av både Sverige och Skottland. Den innebär att barnets bästa alltid ska komma i första rummet. En av bestämmelserna säger att hänsyn ska tas till barnets åsikt och erfarenhet. Barnets ålder och mognad tas sedan in i bedömningen av hur mycket vikt som ska läggas vid barnets åsikt. Både Sverige och Skottland har ett vårdperspektiv på hanteringen av unga som begår brott. Det finns andra likheter såsom att socialtjänsten har ett stort ansvar för utbudet av frivilliga åtgärder samt verkställanden av tvångsåtgärder samt att i bägge systemen används lekmän. Det skotska systemet har bortsett från vid riktigt allvarliga brott arbetat hårt för att barn inte ska uppleva en rättsprocess. En hearing ska vara helt anpassad för att främja barnets åsikter och delaktighet. I Sverige blir barnet inte åtalat i domstol för själva brottet men om det är aktuellt med ett tvångsomhändertagande sker en förhandling i domstol. Om ett barn som är under 15 år vill ta del av frivilliga åtgärder men dess vårdnadshavare avböjer hjälp, tas inte någon hänsyn till barnets åsikter och erfarenheter. Det svenska systemet lägger väldigt mycket ansvar på kommunerna. För en bra hantering av barn som begår brott krävs att varje kommun har ett bra upplägg att hantera dem. Det lämnar en möjlighet att barns kan behandlas olika beroende på vilken kommun barnet bor i. Mer enhetliga bestämmelser om hanteringen av barn som begår brott skulle antagligen stärka känslan av att barn får en trygg och likartad behandling oavsett kommun. Det skotska Children’s hearings system är ett väldigt spännande system. En svensk version av systemet skulle antagligen fungera väldigt bra då vi redan arbetar utifrån ett liknande vårdperspektiv. Ett sådant system skulle stärka barnperspektivet, öka barnets delaktighet och antagligen få barnet att mer aktivt vilja delta i vårdinsatser.