Utveckling för alla? - om den mänskliga rätten till utveckling

Sammanfattning: Samtidigt som befolkningen i rika länder lever i ett överflöd av tillgångar präglas tillvaron för många fattiga kvinnor och män i utvecklingsländer av hunger, förtryck, fattigdom och kränkningar av mänskliga rättigheter. Rätten till utveckling erkändes av det internationella samfundet som en okränkbar mänsklig rättighet 1986 när FN:s generalförsamling antog deklarationen om rätten till utveckling. Rättigheten är dock mycket omdiskuterad och fortfarande bara en avlägsen dröm miljontals människor i fattiga länder. Det är lätt att konstatera att juridik, politik och verklighet inte alltid stämmer överens. Uppsatsens syfte är därför att utreda vari problemet egentligen består, vad rätten till utveckling innebär, vem som är ansvarig för realiserandet av rättigheten och hur den ska förverkligas. Uppfattningen av vad utveckling är har skiftat under de senaste åren. Begreppet har gått från att enbart handla om ekonomisk tillväxt till en bredare bild av mänsklig utveckling med tydliga kopplingar till mänskliga rättigheter. Rätten till utveckling ansluter till detta bredare utvecklingsbegrepp och definieras som en utvecklingsprocess där alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter kan bli fullt förverkligade. Rättigheten ska ses som en individuell mänsklig rättighet men samtidigt även som en sammansättning av alla andra mänskliga rättigheter. Dess rättsliga status är omtvistad och rättigheten är inte klart stadgad i någon bindande internationell överenskommelse. Klart står emellertid att alla stater är bundna av flera individuella rättigheter, komponenter i rätten till utveckling, som redan finns upptagna i bindande internationella dokument och nationell lagstiftning. Huvudansvaret för förverkligandet av rätten till utveckling ligger hos nationella regeringar som har långtgående skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla rättigheten. På grund av utvecklingsländernas resursbrist har emellertid även andra länder en sekundär skyldighet att samarbeta och hjälpa till. Trots internationella bestämmelser på området är de flesta av världens stater dock ovilliga att acceptera sådana bindande skyldigheter och föredrar att se på internationellt samarbete som ett frivilligt åtagande. Det är viktigt att ha i minnet att grunden till all internationell rätt är politik och det är svårt att tvinga stater som saknar den politiska viljan. Det har visat sig väldigt svårt att realisera rätten till utveckling. Många regeringar är fortfarande tveksamma till både det generella ramverket mänskliga rättigheter och dess specifika tillämpning när det gäller rätten till utveckling. En annan viktig anledning är att de mänskliga rättigheterna ofta delas upp i olika grupper och ges olika status trots att det i praktiken istället finns mycket nära samband mellan dem. De mänskliga rättigheterna kan inte tillgodoses isolerade från varandra utan måste ses som en sammansättning. Framtiden för rättigheten är oviss. Under de senaste åren, efter terroristattackerna i New York och London, har arbetet med mänskliga rättigheter gått tillbaka och flera länder där rättigheterna traditionellt varit starkt förankrade har infört omfattande begränsningar. Samtidigt arbetar många givarländer, trots oviljan att acceptera en bindande rätt till utveckling, med att integrera ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet och på så sätt få genomslag för mänskliga rättigheter i utvecklingsarbetet. Fortfarande återstår dock mycket arbete innan juridik, politik och verklighet stämmer överens och rättigheten blir en verklighet för alla världens kvinnor och män.