Den övre abortgränsens etik

Sammanfattning: Bakgrund: Abortlagen som råder i Sverige idag trädde i kraft 1974. Den gav kvinnor möjlighet till att göra fri abort, fram till den 18:e graviditetsveckan. Efter det krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd. Den övre abortgränsen begränsas av livsduglighetsgränsen hos fostret. Fosterskador, sociala skäl eller psykisk/kroppslig sjukdom hos modern bedöms vara särskilda skäl för sen abort. Neonatalvårdens stora framsteg har på senare år ökat överlevnaden markant hos barn som föds för tidigt. Även ultraljudsundersökningarna har gjort framsteg, men undersökningen har trots det framflyttats för att öka chansen att hitta något avvikande ytterligare.Syfte: Syftet med studien var att analysera den övre abortgränsen ur ett etiskt perspektiv Metod: Sökningar har gjorts i PubMed och Google Scholar, även internetkällor som Statens medicinsk-etiska råd, Socialstyrelsen och Läkartidningen inkluderades. Dessa analyserades med hermeneutisk metod i syfte att finna relevanta argument för och emot en ändring av abortgränsen.Resultat: Viabilitetsgränsen och möjligheten att administrera läkemedel som stannar fostrets hjärta innan aborten undersöktes och fyra etiska principer och två etiska system analyserades. Dessa var människovärdesprincipen, fostrets autonomi, kvinnans autonomi, inte skada-principen samt plikt- och konsekvensetik. Slutsatser: Kvinnans autonomi och integritetsprincip är det som väger tyngst fram till graviditetsvecka 18. Efter den tidpunkten finns ytterligare ett potentiellt liv att ta ställning till och respektera. Inte skada-principen kan tillämpas på två sätt, dels att en abort är den yttersta skadan på fostret och dels att begränsningar i abortlagen historiskt sett lett till olagliga och osäkra aborter. Konsensusdokument och allmänna riktlinjer som inte är öppna för tolkning är ett krav för en säker abortvård. Feticid kan vara en del av arbetet med att förebygga att dessa situationer uppstår.