Bortförd får aldrig bli bortglömd : Om utreseförbudets tillämpning – särskilt om riskrekvisitet och barns rätt till delaktighet

Sammanfattning: Hedersrelaterat våld och förtryck är både ett nationellt och internationellt problem som tar sig uttryck i bland annat tvångsäktenskap, könsstympning och annan kontroll över den berörda individens klädsel, umgänge och sexuella beteende. År 2016 redovisades nationell statistik över tvångsäktenskap, könsstympning samt bortföranden och siffrorna var alarmerande, i synnerhet eftersom många drabbade var under 18 år. Efter introduceringen av denna statistik påbörjades ett förebyggande arbete för att motverka barnäktenskap, tvångsäktenskap och andra brottsligheter som begås i hederskontext. Arbetet mynnade bland annat ut i att ett utreseförbud infördes i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utreseförbudet regleras i 31 a – 31 i § LVU, däremot behandlas enbart 31 a § LVU i förevarande studie. I 31 a § LVU stadgas att i de fall det finns en påtaglig risk för någon som är under 18 år att föras utomlands i syfte att ingå äktenskap, äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas ska han eller hon förbjudas att lämna Sverige.  Syftet med denna studie är att utifrån ett barnrätts- och de lege ferenda-perspektiv utreda huruvida utreseförbudet, som den är tillämpad och stipulerad i rådande stund, utgör ett fullgott och effektivt skydd för barn som riskerar att föras utomlands på grund av de i bestämmelsen stadgade syftena. Undersökningen fokuserar särskilt på risknivån ”påtaglig risk” och hur barnets rätt till delaktighet påverkar bedömningen av om det föreligger en påtaglig risk.  För att uppnå arbetets syfte tar studien avstamp i tre frågeställningar som besvaras med hjälp av två olika metoder. Inledningsvis används den rättsdogmatiska metoden för att ge en grundläggande förståelse för utreseförbudet och dess uppkomst samt barnets delaktighet, vilket sker genom en genomgång av svenska rättskällor. Med beaktande av att utreseförbudet är en tämligen ny lagstiftning med förhållandevis lite material tillämpas även den rättsanalytiska metoden. Inom ramen för den rättsanalytiska metoden behandlas bland annat statistik över bortförda personer, några av Sveriges internationella åtaganden, underrättspraxis och intervjuer med rådmän.  Efter en genomgång och löpande analys av arbetets samtliga avsnitt besvaras studiens uppställda frågeställningar i det avslutande avsnittet. Det konstateras att det råder delade meningar kring när riskrekvisitet ”påtaglig risk” är uppfyllt samt vilken betydelse barnets rätt till delaktighet tillmäts i denna riskbedömning. Den bristande enhetligheten riskerar att påverka utreseförbudets effektivitet i negativ bemärkelse och kan inte hävdas gynna bestämmelsens syfte att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. En ytterligare konsekvens av att utreseförbudet förlorar effektivitet är att barnets diverse rättigheter inskränks och att arbetet Sverige bedriver för att motarbeta hedersrelaterat våld och förtryck inte är i linje med Sveriges internationella åtaganden.  Den rådande regleringen saknar särskild anpassad vägledning avseende riskrekvisitet ”påtaglig risk” och vilket inflytande barnet bör tillerkännas i denna måltyp. Att det saknas sådan vägledning ger utrymme för olika bedömningar och föranleder därmed den bristande enhetligheten i rättstillämpningen. Mot denna bakgrund konstateras att det erfordras riktlinjer beträffande risknivån och barnets rätt till delaktighet som är särskilt hänförda till mål om utreseförbud.