Sjuksköterskor som förstainsatspersoner vid kommunal räddningstjänst : Är sambruk samhällsekonomiskt lönsamt?

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen var att med hjälp av en nationalekonomisk kalkyl undersöka om samhällets jour- och beredskapsresurser kan användas på ett mer effektivare sätt. Med beredskapsresurser avses då de sjuksköterskor som är anställda av Vård och omsorgsförvaltningen och den kommunala räddningstjänsten i Vålberg och Väse. I en analys utreds om akutsköterskorna kan agera som förstainsatspersoner vid olyckor som formellt faller under räddningstjänstens åtaganden och om möjligt ge ett monetärt värde på ett sådant sambruk. Med hjälp av Jaldells studie gällande tidsfaktorns betydelse vid räddningsinsatser (Jaldell, 2004) har sambruksprojektets fördelar för liv, skada och egendom kvantifierats. De totala projektfördelarna beräknas uppgå till ≈450 000 kr årligen. Med totala projektkostnader motsvarande ≈41 000 kr per år kan ett sambruk mellan beredskapsresurserna uppskattningsvis ge 11 gånger investerade kronor (Givet gjorda antaganden). För vissa ingående variabler saknas dessvärre statistisk och erfarenhetsmässigt underlag, således har jag tvingats till flera antaganden vid kvantifieringen av projektets effekter. Följande centrala antaganden gäller för ovanstående analysresultat (Se avsnitt: 4.2.1 Identifiering och kvantifiering av effekter): o Eventuell förstainsatsperson bedöms motsvara 25 % av ordinarie räddningsstyrka (Oavsett olyckstyp) o Förstainsatspersonens genomsnittliga ankomsttid till skadeplats uppskattas till 7 minuter o Varje akutinsats beräknas ta 2 timmars arbetstid i anspråk o Kostnaden för implementeringen av larmmeddelande i SOS Alarms färdiga handlingsplaner bedöms kosta 10 000 kr per år I en känslighetsanalys ger en "pessimistisk" och "optimistisk" värdering av kostnads-nyttoanalysens variabler ett intervall för fördels-/kostnadskvoten på 4,22 – 26,27 gånger investerade kronor. Ytterligare har genomsnittstiden för ankomst till olyckplats och nyttan som representeras av en förstainsatsperson givits särskilt utrymme i resultatdiskussionen. Enligt mina beräkningar är sambruksprojektet att anse som lönsamt om den generella nyttan för en förstainsatsperson kan antas vara något större än ≈2 % (Övriga variabler enligt ”realistisk” värdering). Det innebär att så länge sjuksköterskorna kan bistå med åtminstone en mindre insats är sambruk intressant ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Tidsberäkningar visar också att den längsta möjliga ankomsttiden till skadeplatsen för sjuksköterskorna är 12 minuter, vilket är att jämföra med räddningstjänstens genomsnittliga ankomsttid för Vålberg och Väses på 12,38 minuter respektive 12.05 minuter (Källa: NCO Karlskoga, 2006). Resultaten är dessvärre förknippade med en del osäkerheter framför allt i anslutning till gjorda antaganden. Skattningarna grundar sig inte på några empiriska studier och bör därför ägnas större utrymme i vidare forskning.