Stort eller smått - den optimala skyddsstrategin för fågeldiversiteten på Dalarnas myrar

Sammanfattning: Den biologiska mångfalden minskar i världen och i Sverige, en av orsakerna ärhabitatförlust. Våtmark är en naturtyp som minskade kraftigt i utbredning under 1800- och 1900-talen, vilket har resulterat i att stora insatser nu görs regionalt, nationellt och internationellt för att skydda våtmarker från exploatering. Det råder delade meningar om hur man på bästa sätt går till väga för att skydda flest antal arter på ett resurseffektivt sätt. En inflytelserik teori “Single Large or Several Small” (SLOSS) föreslår att ett eller några få stora sammanhängande reservat skyddar fler arter än många små av likvärdig sammanlagd yta. Genom att utgå från en inventering som gjorts av Länsstyrelsen i Dalarnas län testade jag hur SLOSS-teorin förhåller sig till fågelfaunan på Dalarnas myrar. I denna studie undersöktes 95 myrar av varierande storlek som ingick i inventeringen. Metodiken för inventeringen beskrivs som en förenklad revirkartering där man noterar hörda och sedda fåglar till antal och kön. Från datan togs sedan en art-ackumulationskurva (species accumulation curve) fram för att undersöka om få stora eller flera små myrar hade högre artrikedom generellt, och ett t-test gjordes för att kunna göra en mer realistisk jämförelse. Artackumuleringskurvan samt t-test visade att det fanns en större artrikedom hos flera små myrar tillsammans än hos några få stora. Det finns tidigare litteratur som stödjer detta, men det är sannolikt att det finns andra faktorer som den här studien inte har undersökt som påverkar artantalet på myrar utöver myrens storlek. Dessutom är fågelrikedom inte den enda faktorn som bör vägas in när man designar ett naturreservat, andra skyddsvärda taxa kan förhålla sig annorlunda till myrens storlek. Vidare studier krävs för att vägleda reservatsbildare i hur de ska prioritera habitat av olika storlek.