Att vårda patienter med självskadebeteende: En litteraturstudie ur sjuksköterskors perspektiv

Sammanfattning: Bakgrund: En god kontakt med sjukvården är av yttersta vikt för en god vård av patienter med självskadebeteende. Självskadebeteende är ett växande problem hos framför allt unga människor som kan få en dödlig utgång. Idag känner många av dessa patienter att de möter en dömande attityd när de söker sjukvård. Sjuksköterskor inom psykiatrin kommer ofta i kontakt med personer som skadar sig själva på olika sätt. Att vårda patienter med självskadebeteende ställer stora krav på sjuksköterskan, både professionellt och emotionellt, då just bemötandet kan ha en stor inverkan på patienten.   Syfte: Att undersöka sjuksköterskors erfarenhet av att vårda patienter med självskadebeteende.   Metod: Litteraturstudier med integrativ insats. Nitton studier inkluderades med antingen kvantitativ eller kvalitativ insats, som ligger till grund för resultatet. Analysen genomfördes med stöd av Whittemore och Knafle (2005) i fem steg.   Resultat: Att vårda patienter med självskadebeteende är känslomässigt utmanande. Det väcker känslor som ilska, oro, frustration och ångest hos sjuksköterskor. Brister i kunskap och utbildning samt känslor som rädsla och kontroll skapar sämre förutsättningar för sjuksköterskan att vara professionell. Bristande stöd från arbetsledning och medarbetare påverkar också sjuksköterskan negativt känslomässigt. Två huvudkategorier arbetades fram under analysen: Känslomässigt utmanande, Professionellt utmanande.    Slutsats: Resultatet visade att sjuksköterskorna tyckte det var känslomässigt utmanande att vårda dessa patienter och de upplevde även brist på stöd från arbetsledning och medarbetare. Många sjuksköterskor ansåg även att de saknade nödvändiga kunskaper och färdigheter i att vårda patienter med självskadebeteende och många saknade även adekvat vidareutbildning.