Sammanställningens betydelse i dispositiva tvistemål : Om den praktiska användningens förenlighet med gällande rätt
Sammanfattning: I tvistemål ska domstolen upprätta en sammanställning över parternas talan. Arbetet med sammanställningen är tänkt att underlätta klargörandet av parternas talan, i syfte att få en klar och korrekt bild av tvisteläget i ett tidigt skede av processen. Under de intervjuer som jag höll i början av uppsatsarbetet framkom emellertid att en uppfattning bland ombud som arbetar med kommersiella tvistemål är att sammanställningar även används för andra ändamål än som ett verktyg vid förberedelsen. Ombuden berättade att domstolar ibland låter en sammanställning fungera som avgörande eller betydelsefullt beslutsunderlag vid bedömningen av om en omständighet har åberopats tidigare under målets handläggning, antingen vid en tillämpning av preklusionsreglerna eller vid prövning av överklaganden i högre instans. I uppsatsen utreder jag vilken betydelse sammanställningen har vid en preklusionsbedömning och vid avgörandet av saken, samt hur arbetet med sammanställningen under förberedelsen ska gå till. Uppsatsen inleds med en genomgång av vissa grundläggande element vid förberedelsen i tvistemål, följt av en diskussion om vad en sammanställning bör innehålla, vem som ska upprätta den och när den ska upprättas. Den mest omfångsrika delen av uppsatsen rör sammanställningens betydelse vid en preklusionsbedömning. Centralt i denna del är undersökningen av vilket material som domstolen ska använda för att bedöma om en omständighet är ny i målet. Därefter analyseras vilken roll sammanställningen kan och bör ha när domstolen ska avgöra saken genom dom, samt vilka möjligheter en domstol har att, utan lagstöd, fatta ett processuellt beslut om att låta sammanställningen fungera som beslutsunderlag när det ska avgöras om en omständighet är ny. Utredningen avslutas med en jämförelse av hur reciten i skiljeförfarande används i skiljemål och vilken betydelse den tillmäts. Slutsatsen är sammantaget att en sammanställning inte kan anses ha någon annan betydelse än som ett verktyg under förberedelsen. Det är en domare, företrädesvis referenten, som ska upprätta sammanställningen. Sammanställningen kan med fördel innehålla även andra uppgifter än parternas yrkanden och grunder, till exempel uppgift om bevis och en bakgrundsbeskrivning av tvisten. Sammanställningen ska upprättas successivt under förberedelsens gång och bör skickas ut till parterna i god tid före huvudförhandlingen. Det finns inget stöd i rättskällorna för att sammanställningen kan användas som avgörande eller betydelsefullt beslutsunderlag vid nyhetsbedömningen när det är fråga om preklusion. Därutöver hindrar RB 17:2 att sammanställningen används som underlag för domen. Det är inte heller lämpligt att rätten utgår från den när avgörandet ska beslutas, eftersom målet kan ha förändrats under huvudförhandlingen. Min bedömning är att det inte heller är möjligt för domstolen att fatta ett processuellt beslut om att låta sammanställningen ersätta inlagorna vid en bedömning av om en omständighet är ny. I skiljeförfarande har reciten däremot stor betydelse; den kan användas som underlag för skiljedomen. Med hänsyn till de skillnader som finns mellan skiljeförfarande och domstolsprocessen, och med hänsyn till att ändamålen bakom en recit i skiljeförfarande skiljer sig från ändamålen bakom sammanställningen i allmän domstol, kan det dock inte anses vara möjligt för domare i allmän domstol att hämta vägledning från det skiljemannarättsliga området i frågan om sammanställningens betydelse i allmän domstol.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)