I huvudet på Johan Magnus Wickelius

Sammanfattning: Denna uppsats försöker beskriva Johan Magnus Wickelius (1817-1867) livsförståelse. Eller hans teologiska typ. I det arbetet har jag använt Benkt-Erik Benktsons typologiska metod, inom vilken man arbetar med schematiserade typer som Wickelius är jämförd med och placerade inom (eller inte) under arbetes gång. Denna typologiska metod är inte en klassificering där individen, som undersöks, är placerad i ett fack för alltid. Individen är istället placerad i ett landskap där de schematiserade typerna är som kullar emellan (eller på) vilka individen sedan placeras. Materialet som använts för att placera Wickelius i detta landskap är en 211 sidor lång text som Wickelius skrev från 1859 till 1865, och på framsidan av denna text så skrev han att den inte fick säljas eller lånas ut. Denna karaktär hos texten fick mig att använda Schleiermachers och Diltheys hermeneutiska teorier; detta för att få ett perspektiv på texten enligt vilket de viktiga aspekterna att studera i Wickelius text var individualiteten, singulariteten och att levandegöra detta, av Wickelius skrivna, brev. Målet för tolkningen var att tolka texten först lika bra som, men sen bättre än författaren. Som ett sätt att strukturera materialet delade jag sedan in de texter jag trodde hade något att tillföra typologiseringsarbetet, i tre kategorier. Dessa var: religion, livet och döden. För att få någon att gå i dialog med, så använde jag Karl Barths skrivande om den absolute mannen, som beskriver som upplysningsmannen som en person som gav sig själv rättigheten att mäta allt utifrån honom själv. Ett tronupphöjande av människan som påverkade tidens kristna teologi. Barth menade att tidens teologi förmänskligades, och att de fanns fyra områden där detta märktes tydligt. Dessa var: (1) Staten, och dess kyrka, (2) Borgerlighetens moral, (3) Vetenskapens och Filosofin, (4) Individens inre liv. Dessa fyra områden används sedan för att analysera de tre olika sorterna av text som utvanns ur Wickelius textsamling, för att beskriva hans teologiska typ. Wickelius följer ungefär den absolute mannens väg såsom Barth beskriver den och blir till slut en ganska typisk upplysningskristen, men han har också klara drag av ortodoxi och krossar även gränsen några gånger till naturlig religion. Detta gör hans teologi och den hermeneutiska situation texten beskriver, komplex.