Utvecklingen av läkemedelstillverkning på sjukhusapotek i Sverige år 1950-2000

Sammanfattning: Sjukhusfarmacin i Sverige genomgick en omfattande utveckling underandra halvan av 1900-talet. Följande arbete undersöker utvecklingen avläkemedelstillverkning på sjukhusapotek i Sverige år 1950–2000 och besvararfrågorna när, var, hur och varför den skedde. För detta ändamål har olika material(böcker, artiklar, intervjuer, etc.) studerats. Under 1950-talet bestod tillverkningenpå sjukhusapoteken främst av enkla beredningar som injektions- ochinfusionslösningar. År 1963 utförde Apotekarsocieteten en utredning av uppgifteroch resurser och började diskutera vad som bör gälla för tillverkning påsjukhusapoteken. Sterila lösningar började tillverkades i plastförpackningaristället för i glas, vilket eliminerade sprickbildning och ledde till en mindre riskför bakteriekontamination. Radiofarmacin växte fram under 1960-talet ochfortsatte sin utveckling under 1970- och 1980-talet. Reagensberedning,dialyslösningar och extemporetillverkning av olika beredningsformer ökade iomfattning. Centralisering och rationalisering av tillverkning var betydande för attförenkla tillverkning av läkemedel. TPN, parenteral smärtlindring och cytostatikavar tillverkningsmoment som tillkom under 1980-talet. Endos- ochflerdosförpackningar blev vanliga under 1990-talet. Tillverkning av TPN ochradiofarmaka fortsatte att öka och utvecklas. Många faktorer har bidragit tillutvecklingen som skedde under 50-årsperioden. Till en början bestodtillverkningen av enkla produkter och utvecklades efter hand till att omfatta alltmer komplexa beredningar. Denna utveckling har kunnat ske på grund av blandannat ökade resurser (antal sjukhusapotek, personal, material, lokaler, utbildning),utveckling inom vetenskap, medicin och teknik, centralisering och rationalisering,regleringar, samarbete mellan farmaceuter och sjukhuspersonal, samt ambitionoch engagemang från de som varit med och fört utvecklingen framåt.