Snabba medier och trög lagstiftning - Förtal på Internet

Sammanfattning: Förtalsbrottet har haft samma lydelse i brottsbalken sedan lagens tillkomst år 1962. Trots detta tillämpas förtalsbestämmelserna vid uppgiftslämnande i medieformer som inte fanns vid lagens stiftande vilket medför vissa juridiska problem. Syftet med uppsatsen är att undersöka lagstiftning och praxis för att utreda i vilken mån bestämmelserna är tillämpliga vid förtal på Internet och bedöma hur väl de är anpassade efter dagens kommunikationsformer. Trots vissa skillnader mellan förtal i brottsbalken och tidigare strafflagar har tillvägagångssättet för spridning varit detsamma vid lagarnas tillkomst: uppgifter spreds antingen muntligt eller genom tryckt skrift. I och med introduktionen av Internet kan nu uppgifter spridas snabbare och nå långt fler mottagare än någonsin tidigare vilket missbrukas av användare som skriver kränkningar anonymt eller genom pseudonym. Brottsbalksbestämmelserna tillämpas i de flesta fallen av förtal på Internet och trots att domstolarna ser allvarligt på denna form av förtal saknas i många fall möjlighet att lagföra gärningsmännen. För att väcka åtal krävs att det är påkallat från allmän synpunkt vilket oftast inte anses vara fallet när enskilda personer blir kränkta på Internet. Ansvarsfrågan är däremot mindre problematisk när uppgifter lämnats i ett medium som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen då det i dessa fall är utgivaren som ansvarar för förtalet. Frihet har, och kommer alltid att ha, ett pris. För att kunna bemöta dessa problem mer effektivt är priset att upphäva den särskilda åtalsprövningen vid förtal och grovt förtal samt kräva att alla grundlagsskyddade webbplatser och bloggar har modererade kommentarsfält.