Hur väl skyddas djur- och växtarter när skogen försvinner? - En studie av EU-rättsliga och nationella artskyddsbestämmelser inom det svenska skogsbruket

Sammanfattning: I Sverige minskar den biologiska mångfalden och antalet hotade arter ökar. Ett av de största hoten mot dessa arter och mot biologisk mångfald är förändringar i livsmiljöer. Trots detta fortsätter skogar med höga naturvärden att avverkas och andelen biologiskt skyddsvärd skog minskar. I uppsatsen utreds de EU-rättsliga artskyddsbestämmelserna i fågeldirektivet och habitatdirektivet, och den svenska implementeringen av dessa i artskyddsförordningen. Utredningen fokuserar på vilka krav på artskydd som kan ställas på verksamheter inom ramen för regleringarna. En jämförelse görs mellan de EU-rättsliga bestämmelserna och den nationella implementeringen av dessa. I uppsatsen fastställs att artskyddsförordningens bestämmelser i huvudsak ligger i linje med de EU-rättsliga kraven. En annan primär frågeställning är huruvida det EU-rättsliga artskyddet säkerställs inom skogsbruket. Följaktligen analyseras även artskyddsbestämmelserna i skogsvårdslagen (SvL) i förhållande till naturvårdsdirektiven och artskyddsförordningen. I uppsatsen konstateras att bestämmelserna i skogsvårdslagen på ett antal punkter troligtvis inte lever upp till de EU-rättsliga kraven på artskydd. Detta följer bland annat av otydligheten i förhållandet mellan miljöbalken, artskyddsförordningen och skogsvårdslagen. I uppsatsen diskuteras regleringarnas inbördes förhållanden. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen anser att 4 och 7 §§ artskyddsförordningen bör tillämpas utan inskränkningarna i 30 § SvL. Det är en möjlig lösning på ett av dagens problem, men artskyddsförordningens bestämmelser borde tillämpas framför skogsvårdslagens bestämmelser, utifrån ordalydelsen i 4 § SvL. Följderna skulle, i förhållande till de materiella EU-rättsliga artskyddsbestämmelserna, antagligen bli desamma. Artskyddsförordningen borde tillämpas framför skogsvårdslagen i de delar reglerna strider mot varandra även för att säkerställa att Sverige implementerar habitatdirektivets krav på ett effektivt skyddssystem. Ett av kraven är bland annat effektiva genomdrivandemöjligheter av regleringar, vilket innefattar bland annat en effektiv tillsyn och ett effektivt sanktionssystem. I uppsatsen fastställs, i likhet med miljömålsberedningen från 2013 och Forsberg, att Sverige i dagsläget sannolikt inte lever upp till kravet på ett effektivt sanktionssystem för artskyddsbrott i skogen. I uppsatsen diskuteras även huruvida prövningstiden på sex veckor med efterföljande avverkningsrätt utan beslut från myndigheterna, kan sägas leva upp till de EU-rättsliga artskyddskraven. Slutligen diskuteras tillsynsansvaret för artskydd inom skogsbruket. I dagsläget har Skogsstyrelsen och länsstyrelserna ett överlappande tillsynsansvar på området, vilket komplicerar tillsynen för artskydd inom skogsbruket. Länsstyrelsen har tillsynsansvar för artskyddsförordningens bestämmelser och Skogsstyrelsen har tillsynsansvar både för att produktionskravet och miljömålet i skogsvårdslagen säkerställs. Jag menar att skogsvårdslagens mål och utformning och Skogsstyrelsens tillsynsansvar för lagens två mål är en bidragande orsak till dagens bristande implementering av artskyddsbestämmelserna inom ramen för skogsbruket.