Valet av sluten ungdomsvård - återspeglas lagstiftarens intentioner i den praktiska rättstillämpningen?

Sammanfattning: För drygt tio år sedan infördes sluten ungdomsvård som ersättning av fängelsestraffet för lagöverträdare mellan 15 och 17 år. Tidigare var fängelse enda påföljden som fanns att tillgå för unga som gjort sig skyldiga till mycket allvarlig brottslighet. Lagstiftaren fann situationen otillfredsställande, eftersom fängelsemiljön ansågs olämplig för unga personer. Istället skulle de unga nu beredas individanpassad vård och behandling på särskilda ungdomshem i Statens institutionsstyrelses regi. Trots den starkt individualpreventivt präglade verkställigheten får de ungas behov av vård inte tillmätas någon betydelse vid påföljdens utdömande. Istället är förutsättningarna för valet av sluten ungdomsvård identiska med fängelsestraffets; det krävs synnerliga skäl med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. Undersökningar som genomfördes kort efter den slutna ungdomsvårdens införande visar att långt fler ungdomar kommit att berövas friheten än vad som var fallet före påföljdens införande den 1 januari 1999. Det ökade antalet frihetsberövanden kan endast till viss del förklaras med ökad brottslighet. Det ligger därför nära till hands att misstänka att den slutna ungdomsvårdens vårdande verkställighet utgör ett mer tilltalande alternativ, vilket därför kommit att ersätta även lindrigare påföljder. Mot bakgrund härav avser författaren med denna uppsats att undersöka i vilken utsträckning den praktiska rättstillämpningen avseende påföljdens utdömande harmonierar med den av lagstiftaren tilltänka. Är det möjligt att urskilja tendenser på att den starkt vård- och behandlingsinriktade verkställigheten även påverkar valet av sluten ungdomsvård? Underlaget för tillämpningsstudien består av tio hovrättsavgöranden från år 2011. Genom att granska vilka skäl domstolarna anger för påföljdens utdömande, samt med vilka argument de utesluter alternativa påföljder, undersöks ur ett rättviseperspektiv i vilken utsträckning individualpreventiva hänsyn tillåts inverka vid påföljdsbestämningen. Med stöd av tidigare arbeten på området undersöks vidare om, och i så fall hur, domstolarnas motivering av den slutna ungdomsvården förändrats över tid. Studien visar att domstolarna stundtals tenderar att låta de ungas behov av vård och rehabilitering inverka vid utdömandet av sluten ungdomsvård. Vid något tillfälle kan individens behov av vård sägas utgöra själva grunden för påföljdsvalet, då individualpreventiva argument används för att motivera synnerliga skäl. Andra gånger kan sådana argument lokaliseras till bedömningen av om alternativa påföljder är tillräckligt ingripande och därmed indirekt påverka valet av sluten ungdomsvård. Rättstillämpningen har under den granskade femårsperioden visat sig vara tämligen likartad. En viss ökad konvergens med den av lagstiftaren tilltänkta rättstillämpningen kan dock urskiljas i fråga om hovrätternas uteslutande av alternativa påföljder. Samtidigt kan en något minskad konvergens avseende tingsrätternas motivering av synnerliga skäl urskiljas. Sammantaget är förändringarna små.