När anhöriga inte vill väl - Hur den enskildes skydd inom anhörigbehörigheten i 17 kap. föräldrabalken kan stärkas

Sammanfattning: Den 1 juli 2017 trädde lag (2017:311) om ändring i föräldrabalken i kraft. Genom lagen infördes i 17 kap. föräldrabalken regler om anhörigas behörighet att rättshandla i vissa fall. För att en anhörig ska få rättshandla för en annans räkning krävs att någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller annat liknande förhållande inte längre kan ha hand om sina ekonomiska angelägenheter. Den anhörige, förutsatt att den är näst på tur enligt en i 17 kap. 2 § föräldrabalken uppräknad turordningslista, är då behörig att företa ordinära rättshandlingar med anknytning till den företräddes dagliga livsföring. Genom traditionell rättsdogmatisk metod och ett konstruktivt perspektiv analyseras och diskuteras i uppsatsen hur den företräddes skydd mot missbruk av denna anhörigbehörighet kan stärkas. Detta sker genom att skyddet som ges huvudmannen inom avtalsrättens fullmakter och föräldrars ställföreträdarskap undersöks för att ge insikt om alternativa överväganden och lösningar på liknande problem som kan uppstå vid företrädarformerna. Slutligen föreslås förbättringsområden för regleringen av anhörigbehörigheten utifrån skyddet som ges inom de andra företrädarformerna. De frågeställningar som besvaras för att uppnå syftet rör vilka skyddsmekanismer det finns inom anhörigbehörigheten, avtalslagens fullmakter och föräldraförvaltning. Vidare behandlas även frågan om vilken ledning som kan hämtas från regleringen av avtalslagens fullmakter och föräldraförvaltning för att stärka den företräddes skydd inom anhörigbehörigheten. Lagstiftaren har med anhörigbehörigheten önskat skapa en företrädarform som inte är så detaljstyrd att den avskräcker anhöriga från att hjälpa sina närstående, samtidigt som den som företräds skyddas mot missbruk av behörigheten. Uppsatsen uppmärksammar särskilt två skyddsmekanismer inom de två företrädarformerna som anhörigbehörigheten jämförs med som kan tjäna till att stärka den företräddes skydd inom anhörigbehörigheten utan att frångå lagstiftarens mål. Den första av dessa är möjligheten att införa ett större hänsynstagande till den företräddes vilja eller instruktioner liknande huvudmannens möjlighet att meddela särskilda inskränkande föreskrifter inom avtalslagens fullmakter. Den andra är införandet av tillsyn likt den föräldrar står under vid förvaltning av omyndigas tillgångar som överstiger ett visst värde. Införande av reglering som tillgodoser behovet av sådant skydd stärker även den företräddes möjlighet att använda sig av övriga skyddsmekanismer inom 17 kap. föräldrabalken. I min mening skulle detta inte heller frångå lagstiftarens mål med införandet av anhörigbehörigheten.