Varv på Beckholmen

Sammanfattning: Genom att funktionellt och materiellt svara på behovet om en varvsverksamhet på Beckholmen i Stockholm har världen och arkitektens skapande uppstått och formulerats. Metoden har varit mångsidig och komplex, liksom världen. Narrativet blir enkelt, liksom tanken, då den är klar. Arkitektens arbete handlar, åtminstone i detta skede, om att utveckla sin självständighet, självmedvetenhet och världsuppfattning. Den rent organisatoriska uppdelningen av rummet på tomten kunde utföras med hjälp av uppställande och utsorterande av rimliga alternativ med avseende på funktion tills en “bästa lösning” funnes inom den utsatta tid som ansågs vara nödvändig. I detta stadium är arkitekturen ett svar på en önskan om en delvis väderskyddad plats att arbeta inom. Men om denna arkitekt ska kunna arbeta måste arkitekturen sträva efter att ge tillfredställelse i hela sitt möjliga spann. Därmed krävs från arkitektens sida att hon är lyhörd, ödmjuk, modig och läraktig. Inom detta projekt har hon närmat sig byggnadskonsten på flera sätt. Hon har tillägnat sig kunskap om material och byggteknik, främst stålbyggnad, främst genom studier av böcker och genom att titta på befintliga konstruktioner.  Det finns flera sätt att förhålla viljan till materialen, deras sätt att reagera på sin omgivning och byggtekniken. Man kan uppställa oemotsägliga lagar, bygga en strikt verktygslåda inom vilken man kan lugnt kan sätta ihop delar, eller så kan man tillåta känslan att förföras av det obskyra, låta människans vilja vara vild och ostoppbar. Inget av alternativen är absoluta och båda kan argumenteras emot, naturligtvis. Men är man medveten om sina begränsningar anser jag att man kan rättfärdiga båda handlingarna. I första hand är det enklast att acceptera vedertagna konstruktiva och klimatiska principer, att låta grundläggande, avgörande idéer som energibesparing och underhållsmöjligheter bejakas av byggnaden. De rum som arkitekten visar på genom sina byggnader bör stå i relation till varandra på ett sådant sätt att de representerar alla världar (detta bör vara arkitektens ambition). Detta tankesätt hjälper mig som arkitekt att utforma rummen, ge dem sin rätta karaktär. Varvsbyggnaden innehåller både centraliserade, sammanbindande, enskilda, upprepande, extroverta och introverta rum. Metoden för att hitta hierarkierna mellan rummen är att arbeta med flöden och möjliga visuella och rumsliga kopplingar genom ritningar och diagram. Det rum som genom sitt läge utgör varvsbyggnadens centrum är ett extrovert rum och genom sin funktion, sina brukare ett yttre rum, där utomstående ska knyta verksamheten till andra typer av verksamheter. Med hjälp av detta rums olika attribut; ljus, entrésituation, akustik, skala i relation till andra rum och till människan, material och färg, kan arkitekten välja att göra besökaren mer eller mindre betydelsefull, göra henne större eller mindre i förhållande till verksamheten och rummet, göra henne mer eller mindre uppmärksam på olika aspekter av sin egen existens.Så långt kan man komma med tanken och ordet, och säkert mycket längre. Detta projekt har genom sin process hanterat både abstrakta och kroppsliga relationer mellan subjektet och världen och kommit fram till egna principer, idén om arkitekturen i detta fall har växt fram under projektets gång, tack vare att känslan och tanken hos arkitekten, under betydligt längre tid än detta projekts omfattning, börjat ta form och uttryck. Det skrämmande och det vackra med byggnaderna som byggs är att de alla i och med sin existens är rättfärdigade. Det ansvar jag hoppas kunna axla som arkitekt en dag är att förkroppsliga subjektets frihet. Nästa steg är att lägga stor vikt vid och utforska kommunikationen i ett tidigt skede av handlingen.