Såsom i en snäcka : renoveringsideal och kulturarv i Stockholms sekelgamla lägenhetsbestånd

Sammanfattning: Den föreliggande uppsatsen undersöker huruvida, och i så fall på vilket sätt, Stockholms äldre lägenhetsbestånd renoveras och presenteras på bostadsmarknaden på 2010-talet. Jag har valt att undersöka fem lägenheter i hus uppförda mellan 1880 och 1930 meddelst bostadsannonser på Bovision. Frågor som jag ställt och försökt besvara med hjälp av detta material är bland andra: om man kan spåra att ett gällande ideal vad gäller såväl planlösning som inredning i dessa lägenheter, vad det i så fall är för ideal, hur det idealet kan beskrivas och tolkas, och om det idealet på något sätt modifieras utifrån husens ålder och stil. Jag kunde inte skönja några bevis på att husens respektive karaktärer särskilt iakttagits under renovering av våningarna. Eftersom exteriörerna på dessa fem hus skiljer sig så skulle ju i så fall också interiörerna variera, men det gjorde de inte vad jag kunde se. Av mitt material drog jag slutsatsen att man kunde påvisa ett starkt rådande nutida inredningsideal. I stället för att visa en känsla för den epok och stil i vilket huset uppförts och stå i tydlig och begriplig dialog därmed så följer de alla slaviskt dagens inredningsideal: det är mycket vitt, öppna planlösningar där möjligt, stora kök i direkt anslutning till sällskapsutrymmen och stor vikt lagd på hemmets teknik i form av maskinpark i kök och badrum. Det fanns inte mycket av originalitet i formgivningen av interiörerna. Tvärtom var många förvillande lika, både bildmässigt och i den beskrivande texten. Viljan till bevarande, såvida den finns alls, tar sig fragmentariska uttryck: en kakelugn här (ofta nu till följd av nya planlösningar hopplöst placerad), en stuckatur där. Det är framför allt originaldetaljer i så fall som lyfts fram; ett intresse för bostadens årsringar syns inte till. Det är antingen detaljer från ursprungsbygget eller dagens stil som helt härskar. Vitt, stort, öppet, ljust - det är honnörsorden för dessa interiörer. Ett annat populärt ord är generöst, ofta använt just om sällskapsdelarna i våningarna. Det verkar råda en oklar gräns mellan det privata och offentliga, en gräns som numera, i den mån den existerar alls, verkar dras inom hemmet. Slutligen spårade jag också en periferins och det provinsiellas eviga längtan mot centrum. Det engelska språket, inte minst i sin nordamerikanska tappning, har hög status i Sverige att döma av annonstexterna som tappert försöker använda diverse engelska ord och uttryck på lämpligt sätt och ofta misslyckas. Även rent materiellt hänvisas det till USA, och främst då New York, med en avtrubbande ihärdighet. Frågan om dessa renoveringsideal hotar eller förstör en del av det svenska kulturarvet är naturligtvis svår att besvara eftersom en kultur ständigt förändras i både stort och smått och uppfattningen om vad som utgör dess (bevaransvärda) arv likaledes går i vågor. Men den uppfattning som jag format mig under arbetets gång är ändå att dagens oavvänt likriktade renoveringsstil, i kombination med vad som förefaller vara en närmast total brist på kunnande och känsla inför bostadsbeståndet i fråga, betecknar ett försummande av en vacker och intressant del av vårt kulturarv.