Inflammationsmarkörer i serum och synovia från hästar med ledskada

Sammanfattning: Hälta är idag den vanligaste anledningen till sjukdom hos svenska hästar och den vanligaste orsaken till hälta är osteoartrit (OA). Ställandet av diagnosen OA kommer ofta för sent så att irreversibla ledskador redan hunnit uppstå vilket gör det av yttersta betydelse att förbättra diagnostiken inom området. OA kan uppstå på flera olika sätt; akut trauma mot leden, intraartikulära frakturer, repetitivt trauma, skada på mjukdelar som orsakar en instabilitet i leden med flera. Förenklat kan OA orsakas till följd av en normal belastning på en onormal led eller onormal belastning på en normal led. Oavsett orsak ses skador på ledbrosket och beroende på hur utvecklad OA är kan röntgenförändringar ses, vilka avspeglar ett dåligt broskstatus. OA kan betraktas som en inflammatorisk ledsjukdom där flera ledkomponenter bidrar till inflammationen, bland annat producerar både synoviocyterna och kondrocyterna inflammationsmediatorer. I sökandet efter en bättre diagnostik för OA undersöks möjligheten att med hjälp av biomarkörer för inflammatoriska och vävnadsnedbrytande processer i synovia och blod erhålla en tidig och korrekt diagnostik. I den här studien undersöktes med hjälp av ämnesspecifika ELISA cytokinerna interleukin (IL)-1β, high mobility group box protein (HMGB)-1 och enzymet matrix metalloproteinas (MMP)-13, vilka alla kan vara av betydelse i sjukdomsprocessen vid OA. Hypoteserna för arbetet var att förhöjda koncentrationer av IL-1β, HMGB-1 och aktivt MMP-13 kan ses i synovia och serum vid förekomst av olika typer av patologiska ledförändringar och ju gravare makroskopiska patologiska ledförändringar desto högre nivåer av IL-1β, HMGB-1 och aktivt MMP-13 kommer att kunna påvisas i synovian. Vidare var hypotesen att nivåerna av IL-1β, HMGB-1 och aktivt MMP-13 i synovia och serum kommer att vara korrelerade. Fjorton patienthästar ingick i studien och sammanlagt erhölls synovia från 24 kot- och karpalleder i samband med artroskopi. Koncentrationer av IL-1β, HMGB-1 och aktivt MMP-13 analyserades i synovia och blod med hjälp av ELISA och förekomst av typ och grad av ledskador noterades under artroskopi. Synovian analyserades även med avseende på antal leukocyter. Aktivt MMP-13 kunde inte detekteras i några patientprover och IL-1β detekterades bara i prov från en häst. HMGB-1 detekterades i 20 synoviaprover och 12 serumprover, och koncentrationen av HMGB-1 i synovia korrelerade signifikant med antal leukocyter i synovia. Koncentrationen av HMGB-1 i synovia var ofta högre om synovit eller fraktur påvisades makroskopiskt, men statistisk signifikans förelåg ej. Inte heller sågs statistisk skillnad i HMGB-1 koncentrationer i synovia beroende på förekomst eller inte av ledbroskerosion, slipfåror i ledbrosket eller osteokondrala fragment utan kliniska symtom. Ingen signifikant korrelation mellan nivå av HMGB-1 i serum och synovia kunde hittas, även om koncentrationerna i synovia oftare låg högre än i serum. Materialet var för litet för att kunna undersöka om det fanns en statistisk korrelation mellan grad av ledskada och koncentration av HMGB-1. Sammanfattningsvis har studien inte kunnat visa att IL-1β eller aktivt MMP-13 kan användas för att diagnostisera patologiska ledförändringar. Däremot att det är möjligt att HMGB-1 kan användas som biomarkör för ledskador med framför allt ett inflammatoriskt inslag. Fortsatta studier behövs för att vidare undersöka potentialen för HMGB-1 som biomarkör för OA.