Att neka rivningslov enligt PBL 9 kap. 34 § 2

Sammanfattning: För att skydda kulturhistoriskt värdefulla byggnader från rivning används PBL 9 kap. 34 § 2 om byggnaden är placerad inom detaljplan eller områdesbestämmelser. Förarbeten till paragrafen är tydliga med att vad som definieras som kulturhistoriskt ska avgöras med hänsyn till lokala överväganden. När en ansökan om rivningslov inkommer till kommunen ska den prövas mot PBL 9 kap. 34 § 2. För att kunna neka rivning ska byggnaden uppfylla rekvisitet kulturhistoriskt värdefull. Det kulturhistoriskt värdefulla kan vara byggnaden i sig eller den helhetsmiljö byggnaden är en del utav. För att styrka det kulturhistoriska värdet används utlåtanden från muséer, kulturinventeringar, privata företag med bebyggelseantikvarisk kompetens och kommunens egna planer. Kommunernas kulturhistoriska planer och program är inte alltid uppdaterade, vilket ställer högre krav på kunskapen om kulturhistoriskt värdefulla byggnader hos kommunernas tjänstepersoner. Studien tyder på att det finns en varierande kunskapsnivå bland tjänstepersonerna som deltagit i enkätundersökningen, i vissa fall förekommer feltolkningar av lagen. Det går inte att härleda kunskapsnivån till varken utbildning eller erfarenhet inom yrket. När tjänstepersonerna brister i kunskapen försvårar det kommunernas förutsättningar att följa lagens intentioner. För bedömning av en byggnads kulturhistoriska värde är bebyggelseantikvarisk kompetens till stor hjälp. Kommunerna bör uppdatera och utöka inventeringen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader för att kunna göra kvalificerade avvägningar när det gäller att neka eller bevilja rivningslov. Studien visar på brister när det gäller kommunens information till fastighetsägare om fastighetsägarens rättighet till ersättning vid nekat rivningslov. Det är dessutom ovanligt att kommunerna budgeterar för denna ersättning. Det är svårt att avgöra varför kommunerna brister i informationen till fastighetsägarna och om bristen av budget leder till sämre information. Faktum kvarstår dock, kommunen är skyldig att ersätta fastighetsägaren om skadan av det nekade rivningslovet uppfyller kvalifikationsgränsen betydande skada i förhållande till värdet på berörd del av fastigheten. Lagstiftningen är tydlig, men kunskapen behöver spridas bland Sveriges kommuner för att i större utsträckning möjliggöra bevarandet av kulturhistorsikt värdefulla byggnader.