Nyttjanderättsersättning mellan makar

Sammanfattning: I samband med äktenskapsskillnad kan frågan om nyttjanderättsersättning aktualiseras om en av makarna tillsvidare bor kvar i en tidigare gemensam bostad. Då det i svensk rätt saknas lagstadgande om nyttjanderättsersättning syftar denna framställning till att klargöra rättsläget, genom att analysera framförallt praxis och doktrin. Avslutningsvis syftar framställningen till att diskutera om tillämpningen i praxis på något sätt bör förändras. HD har i tre fall avgjort tvister om nyttjanderättsersättning. Den första domen från 1968 har tolkats som om HD ställde upp en tidsfrist om att ett kvarboende ska ha blivit gällande under ovanligt lång tid, dock minst ett år för att nyttjanderättsersättning ska utgå. Huruvida HD av-såg att ställa upp en tidsfrist på ett år, kan diskuteras, men sedan HD i sin senaste dom från 2006 framförde att nyttjanderättsersättning bör kunna utgå redan från separationen, bör tidskravet anses överspelat. Utifrån de opublicerade rättsfallen efter 2006 års fall, kan dock konstateras att det eventuellt finns kvar ett krav på att kvarboende ska ha blivit gällande un-der en ovanligt lång tid, för att nyttjanderättsersättning ska utgå. Det saknas ställningstagande från HD om hur ett domstolsbeslut om kvarsittningsrätt påver-kar nyttjanderättsersättningen, eftersom det i samtliga tre HD-fall funnits kvarsittningsrätt för den make som bott kvar i den tidigare gemensamma bostaden. I doktrin och i de opublicerade rättsfallen har det dock diskuterats huruvida ett kvarsittningsbeslut är eller bör vara en förut-sättning för nyttjanderättsersättning. I doktrin har konstaterats att ett kvarsittningsbeslut inte ska vara en absolut förutsättning för nyttjanderättsersättning, vilket också bekräftas av praxis. Det ska dock påpekas att det i de undersökta rättsfallen, trots avsaknad på kvarsittningsbeslut, funnits andra hinder för utflyttade make att nyttja bostaden. Detta kan tolkas som att det krävs någon form av hinder, för den utflyttade maken att nyttja bostaden, för att nyttjanderättser-sättning ska utgå. När förutsättningarna för nyttjanderättsersättning är uppfyllda uppstår frågan om hur ersätt-ningens storlek ska beräknas. Det finns tre olika beräkningsmodeller som i praxis har använts för att avgöra ersättningens storlek. Samtliga beräkningsmodeller har för och nackdelar, och även när en viss metod valts kan det finnas svårigheter att fastställa hur mycket nyttjandet av bostaden ska anses vara värt. Beräkningsmodellen, som utgår från bostadens bruksvärdeshyra torde vara den modell som HD har använt sig av i 1968- och 2006 års fall. Övrig praxis visar dock att de andra metoderna för att beräkna nyttjanderättsersättning kan användas när en part åberopat det, eller när domstolen vill fastställa ett för kvarboende maken förmånligt värde för nyttjandet. Förutom valet av beräkningsmodell, kan även andra faktorer påverka nyttjanderättsersätt-ningens storlek. Den kvarboende maken torde ha rätt att dra av kostnader denne haft för för-valtandet av bostaden oavsett vem av makarna som står som avtalspart för respektive fodran. Även ägarförhållandet, samt vilket egendomsslag bostaden härrör sig till, får betydelse för ersättningens storlek. Utifrån HD:s praxis står det klart att nyttjanderättsersättning kan utgå när en make äger bostaden och det är den andra maken som bor kvar. När makarna äger bo-staden gemensamt ska ersättning utgå i proportionalitet med den utflyttade makens äganderätt av bostaden. Ytterligare en fråga som uppkommer i samband med nyttjanderättsersättning är hur sådan ersättning ska hanteras i en bodelning. Att ersättningen ska tas upp i bodelningen framkom-mer redan av 1968 års fall där HD återförvisade målet till HovR där tvist pågick om bodel-ningen. I de opublicerade rättsfallen, samt i doktrin, stadgas att nyttjanderättsersättning ska hanteras som avkastning och således ska ingå i bodelning. I praktiken blir resultatet att den ersättningsskyldige maken själv, i vissa fall, får tillgodoräkna sig en del av nyttjanderättser-sättningen. Att ersättningen ska tas upp som avkastning, och således räknas som en tillgång för den ersättningsberättigade maken, innebär att motsvarande skuld uppstår hos den ersätt-ningsskyldige maken. Hur denna skuld ska hanteras i en bodelning är mer oklart. Enligt dokt-rin ska gäldstäckning inte ske, utan skulden ska istället avräknas på den ersättningsskyldige makens andel.