En jämförelse av strategier för minskning av växthusgasutsläpp i stålindustrin

Sammanfattning: Stålindustrin står för uppskattningsvis 7–9 % av de globala växthusgasutsläppen. Därför måste stålindustrin bidra till minskningen av växthusgasutsläppen. Under lång tid har stålindustrin fokuserat på mindre och frekventa inkrementella minskningar av CO2 utsläpp genom energieffektiviseringsåtgärder. Dessa åtgärder kommer inte att räcka för att nå målen som är överenskomna i Parisavtalet eftersom utsläpp av CO¬2 är inneboende i den konventionella ståltillverkningsprocessen. För att nå målen i Parisavtalet måste stålindustrin ta fram och implementera ny teknik för ståltillverkning. För att möjliggöra detta måste beslutsfattare ge incitament för grön ståltillverkning. Målet med denna uppsats är att utforska och jämföra sju stålproducenters strategier för att nå målen som länderna där deras huvudkontor ligger har åtagit sig i deras NDC:er, baserat på stålproducenternas svar på CDP:s enkät. Uppsatsen kommer undersöka om det är troligt att stålindustrin kan nå målen som är uppsatta i NDC:erna. Resultaten av undersökningen visar att stålproducenternas ambitionsnivå varierar. Vissa länder och stålproducenter har inga styrmedel på plats för att ge incitament till industrin att minska sina utsläpp. I kontrast till detta har vissa stålproducenter åtagit sig att nå netto nollutsläpp till år 2050. Stålproducenterna har dock inte kommit speciellt långt när det kommer till att implementera ny teknik och tiden för att uppnå målen i Parisavtalet håller på att rinna ut. För att nå netto nollutsläpp har många av de mer ambitiösa stålproducenterna fokuserat sina R&D insatser på H-DRI. Om H-DRI tekniken ska vara CO2 neutral måste även energiproduktionen vara detta. På grund av detta måste beslutsfattare göra stora investeringar i utsläppsneutral energiproduktion för att hjälpa stålindustrin att minska sina utsläpp.