Arbetsgivarens fria anställningsrätt - en begränsad frihet. Lagstiftningens påverkan.

Sammanfattning: Arbetsgivarens fria anställningsrätt är en allmän rättsgrundsats som kan härledas till Decemberkompromissen år 1906. Då kom SAF och LO överens om bland annat arbetsgivarens rätt att fritt anställa. Denna rätt har sedan begränsats genom lagstiftning. En arbetsgivare bestämmer huruvida det finns behov av arbetskraft och om anställning är det rätta sättet att tillmötesgå detta behov. Inför ett slutgiltigt bestämmande om anställning måste dock arbetsgivaren beakta ett antal rättsfrågor. En av dessa frågor gäller själva anställningen och de regler om företrädesrätt till återanställning som finns. Ytterligare bestämmelser angående anställningen gäller regeln om utökad tjänstgöringsgrad. Vidare finns det i lag regler om förbud mot diskriminering. Dessa omfattar grunderna kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. I och med det förslag som finns på en sammanhållen diskrimineringslag i svensk rätt kan grunderna komma att utökas. Lagen kommer då att omfatta även ålder och könsidentitet. Kan en arbetssökande visa att denne sannolikt blivit diskriminerad i en rekryteringssituation måste arbetsgivaren påvisa att så inte är fallet. Det finns skillnader mellan anställning inom privat och offentlig sektor. Inom den senare finns ytterligare inskränkningar i den fria anställningsrätten. En begränsning inom offentlig sektor är kraven på saklighet och objektivitet. Arbetsgivarens fria anställningsrätt har begränsats i och med lagstiftningen och frågan är om en arbetsgivare idag kan anställa vem denne vill.