Försiktig hushållning. Något om de juridiska aspekterna av Vägverkets restproduktanvändning i vägöverbyggnader.

Sammanfattning: Vägverket är i egenskap av statlig väghållare den största förbrukaren av naturligt ballastmaterial. I linje med de nationella miljömålen har Vägverket åtagit sig att begränsa uttaget av naturgrus och i ökad utsträckning använda återvunnet material såväl från den egna verksamheten som från andra samhällssektorer. Hittills har visserligen naturgrusuttaget minskat och uppbrutet vägmaterial återanvänds i stor utsträckning, men annat alternativt material används ännu inte i vidare omfattning. De juridiska hinder som ligger i vägen för ökad restproduktanvändning är många och komplexa. Inkonsekvenser i avfallslagstiftningen medför avsevärda klassifikationssvårigheter för materialen och det är oklart om mer beprövade material kan betecknas som produkter eller om de alltjämt är avfall. Bedömningen får betydelse för vilken prövningsform som aktualiseras för materialanvändningen under vägprojektet och påverkar dessutom tillsynsmyndighetens beredskap. Även sedan ett materials status som avfall har fastställts återstår klassifikationsproblem och dålig överensstämmelse mellan deponiförordningen och uppläggningspunkterna i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd medför att det uppstår oklarheter kring vilka prövningsnivåer som skall tillämpas. Det blir därför varje enskild myndighets uppgift att fatta beslut om prövningsnivå och eftersom erfarenheterna av denna typ av ärenden skiljer sig över landet, blir förutsebarheten i besluten dålig. Nationella riktlinjer för restprodukternas tekniska och miljömässiga egenskaper saknas också, vilket ytterligare komplicerar användningen. Vägverkets vägprojekt prövas enligt väglagen, men miljöbalken är parallellt tillämplig och balkens hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen. Enligt väglagen skall samråd ske mellan Vägverket och berörda länsstyrelser under olika stadier av vägprojektet och länsstyrelsen skall fatta beslut om betydande miljöpåverkan, samt godkänna miljökonsekvensbeskrivningar och slutligen den arbetsplan som Vägverket upprättat. Enligt gällande praxis diskuteras inte materialval förrän tidigast i samband med upphandlingen, men det är i allmänhet entreprenören som väljer vilka material som skall användas, utifrån de tekniska krav som uppställs av Vägverket. Att välja ett mindre väl etablerat material skulle innebära avsevärda merkostnader och ett ekonomiskt risktagande för såväl entreprenör som beställare. En lösning på detta problem vore bl.a. att tidigarelägga materialdiskussionen. Ett sista men inte desto mindre övergripande problem i dragkampen mellan försiktighet och hushållning är hur miljöpåverkan i olika led skall värderas.