Dialog i språkundervisning i helklass. En kvalitativ studie med fokus på mellanmänskliga dimensioner

Sammanfattning: Syftet med föreliggande studie var att få en djupare förståelse för några elevers upplevelser och reflektioner av dialog i helklass i språkundervisning. Urvalet bestod av åtta språkstuderande gymnasieelever i åldern 16–20 år. En semistrukturerad intervjuform användes med efterföljande fenomenologisk tolkning. Martin Bubers dialogfilosofi användes som dominerande teori och stöttades av Vygotskijs sociokulturella teori och Scheffs teori om sociala band. Resultatet i föreliggande studie visar att det inte är helt enkelt att ge en tydlig bild av vad som underlättar eller hindrar elever att delta mer i dialog, eller vilka metoder som underlättar eller hindrar dialog, däremot har eleverna många individuella tankar. En av de huvudsakliga slutsatserna som ändock går att framhålla, handlar om läraren. Eleverna i studien anser att läraren utgör en mycket viktig aspekt och att relationerna i klassrummet har en avgörande roll för att eleverna ska vilja delta i dialog eller inte.